Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

Nya Teatern. Oaktadt den särdeles vackra och till utfarter från stadens qvalm lockande väderleken i Söndags hade ett ganska talrikt auditorium infunnit sig i Nya Teaterns salong för att återse och med det lifligaste bifall helsa en gammal bekant: operetten God natt, granne! förträffligt återgifven af mill Marlino och hr Arlberh. Följde så den namnkunniga duetten ur Robert, hvari hrjJWillmans mästerliga framställning af Bertram som vanligt gjorde en demoniskt öfverväldigande effekt, under det att Raimbauds (hr Dahlgren) mjuka milda toner bragte det försonande elementet in i den dystra tonskapelsen. Programmets elutnummer Mjölnarvargen af Ivar Hallström, var, hvad beträffar musiken, en högst intressant nyhet och den skäligen klena libretton förlorade genom m:ll Harlings (Martha) hr Dahlgrens (Fargeau), men framför allt hr Willmans (Antoine, Mjölnarvargen) dramatiskt förträtfliga framställning mycket af sin tarfliga, till en stor del på pantomimsreminiscenser grundade karakter. Stycket så utfört, som här är fallet, undgår ej att intressera, förnämligast genom de täcka melodier hvarmed kompositören slösat och om hvars fina harmonisering den af omständigheterna betingade svaga orkestern endast mäktade ge en dunkel aning. Med ganska betydliga pekuniära uppoffringar har det lyckats de värderade artisterna att för de återstående, så föreställningarne förvärfva sig biträde af Beyerböcksa kapellet. Början härmed göres i afton, då Den Vilseförda? uppföres, en favprit-opera äfven för vår publik. M:lII Iarling sjunger titelpartiet, hr Arlbery Germontes och hr Dahlgren Ernestos partier. Då repertoiren för de återstående 2 å 3 föreställningarne är bestämd, torde det vara både första och sista gången — åtminstone på lång tid — som vår publik får höra denna opera uttörd af svenska artister. Dödsfall. Förl. Onsdag afled i hufvudstaden, säger Dagbl., en af vårt lands framstående konstnärer, som redan frambragt arbeten af stort konstvärde och af hvilken man på goda skäl väntade ännu mera. Fäderneslandet har i medaljgravören och skulptören Johan Edvard Ericsson förlorat en af sina vackraste förhoppningar för den fosterländska konsten. En armodets son, hade Ericsson i sin ungdom arbetat på en tobaksfabrik i sin födelsestad Göteborg, men hans böjelse låg åt ett annat håll, och redan tidigt väckte han uppmärksamhet genom sin lust för teckning och modellering. Efter att hafva sökt och under någon tid åtnjutit undervisning i ritning i nyssnämnde stad, lyckades han genom hjelp af välvilliga konstvänner derstädes erhålla medel att begifva sig till Stockholm, der han antogs till elev vid Fria Konsternas akademi och der snart erhöll flera