Göteborgsposten – 5 juli 1871, sida 2

Herrieson lutade sig tillbaka på sin plats och såg rakt framför sig in i den nyss antända brasan. Hon hade en pappersknif i handen och balanserade den mellan sina fina fingrar, gifvande vigt åt hvad hon sade genom att ömsom sänka och höja den. Maud satt midtemot henne med händerna korslagda öfver knät och såg sin mor rakt i ansigtet. — Mitt kära barn, jag hoppas att du nu beslutat att vara mera förståndig. Jag hoppas att du allvarligt öfvertänkt saken och är beredd att lyssna till hvad mr Durborough har att säga, nu sedan han kommit tillbaka — hvilket verkligen var mer än man hade rätt att vänta under — — Jag hvarken väntade eller önskade det, sade Maud hastigt. — Mitt barn, du synes mig verkligen nästan trotsa försynen då du på detta vis motsätter sig detta anbud. Såsom sir Andrew säger, hvad kan du väl vänta? Högst få flickor erhålla sådana anbud, och jag måste verkligen säga, att jag tycker det otacksamt, efter allt hvad sir Andrew gjort för dig, att vara så — så envis och egensinnig. — Jag vill ej vara otacksam, sade Maud med ovanligt saktmod. Jag är mycket ledsen öfver att jag skall vara en börda för sir Andrew, och om det funnes något annat sätt att komma ur den belägenhet hvari jag befinner mig, än genom ett giftermål som jag vet skulle vara en synd, så var säker om, mamma, att jag med glädje skulle begagna mig deraf, (Forts.)