Göteborgsposten – 5 juli 1871, sida 2

Handelsunderrättelser. Ännu en gång måste vi återkomma till de senaste dagarnes vigtiga finansiella tilldragelse, till franska statslånet eller lånet, såsom det utan vidare tillägg kallas i utlandets press. Det torde visserligen innebära någon öfverdrift, när ÅTimes kallar öfverteckningen af detta lån den underbaraste händelse i den (underverkens tid, som de sistförflutna tolf månaderna utgjort, och tidn:s förundran synes till en del ega sin förklaring i den omständigheten, att det skedda icke står i full öfverensstämmelse med hvad hon sjelf förespått. Men hvad som inträffat är i allt fall egnadt att väcka förvåning äfven hos den, som haft den största tillit till Frankrikes ekonomiska kraft. Siffran på det subskriberade beloppet är val ännu icke noggrannt känd. D. 29 Juni på aftonen visste man emellertid i Paris att anmälningar ingått på ett belopp af 4800 mill. och då från en mängd ställen underrättelse icke anländt, torde man komma sanningen nära, om man antager totalsiffran till 5 milliarder. Af dessa 5 milliarder hade mer än hälften subskriberats i staden Paris, öfver en milliard i det öfriga Frankrike samt återstoden, således en summa mellan 1 och 14 milliard, i andra europeiska länder. Huru vidsträckt fältet för denna operation varit, kan man sluta till af ett telegram till Timest4 från — Bombay, hvari förmäles att franska statslånet derstädes rönt myckon framgång. Ur politisk synpunkt är det utan tvifvel glädjande att en så väldig siffra blifvit tecknad inom landet, ty den visar att Frankrikes befolkning hyser förtroende för sin nuvarande regering — för detta besynnerliga öfvergångstillstånd med sina republikanska former och sin strängt monarkiska riksförsamling, ett tillstånd för hvilket man äfven i Piankrike ej känner annat namn än Tetat actuel. Men ur ekonomisk synpnnkt sedt länder det lan. det till fördel att äfven så stort belopp, som ofvan nämnts, blifvit subskriberadt i utlandet. Ty det är ej blott franska staten, utan ock kommunerna och den enskilta industrien hvilka behöfva låna för att kunna bota de sår som kriget slagit, och de sistnämnda låntagarne erhålla natnrligtvis sina försträckningar till billigare pris på den ivhemska penningmarknaden, der de äro kände, än på den utländska. Och att ensamt tillfredsställa behofven för båda dessa slag af låntagare, det skulle neppeligen ens det mäktiga franska kapitalet kunnat göra, utan industrin, det enskilta försträckningsbehofvet, och med den landets produktiva kraft måste vid en dylik konkurrens om penningar hafva blifvit lidande.