Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 2

känner en ny vår springa upp i tanke och känsla, en frisk vind spela under ortoduxiens tempelhvalf och förjaga de unkna dunsterna, den qväfvande miasman från alla lögnens relikskrin och grafkamrar. Vår tid synes bestämd att inom sin ram rymma ett öfvermått af hvälfningar på alla områden. I slutet af sitt bref yltrar pater Ilyacinthe dessa ord, i hvilka vi återfinna en sats, som vi sjelfva så ofta upprepat, då skränet mot napoleonismen blifvit oss för starkt: Frankrike kan icke glömma, att det var kanonen vid Arcole, som uppväckte Italien, hvilket sedan sekler slumrat under främlingarnes ok i skepticism och korruption, dessa slafveriets vanliga följeslagare. Det kan ej glömma, att det är kanonen vid Solferino. som fullbordat dess befrielseverk och börjat dess enhetssak. Det är sannt, att detta verk, på samma gång som det är Frankrikes, äfven är de båda Napoleonernas. Men sedan hvilken tid hafva vi, i det vi bryta med kejsardömets bedröfliga traditioner, beslutat att förneka deras ära? Kommunens vandaler ha nedslagit Vendöme-kolonnen; vi skola icke härma deras brottsliga dårskap, genom att försöka kullstörta detta monument, som är ärofullare än bataljernas, neml. ett stort folks enhet, hvilket frigjorts, och, jag skulle nästan kunna säga, bortskämts af Frankrike.