Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 2

och att vi hälla Hans bud, då vi såsom syskon vilja andra lika godt som oss sjelfva — kortligen, då alla olika uosformer gå upp i denna ena, att hela menskligheten är en familj, som står i barnsligt förhållande till Gud — med hvilken trosform äfven allt prestvälde — alla religionskrig och andra eländen af detta slag skola försvinna. Det är sällsamt, att just nu tvenne yttranden af katolska prester ligga framför oss, hvilka beteckna de båda olika sidorna af den katolska kyrkan: den som går och den som kommer. Till en fransk deputation, som lyckönskade påfven till hans 25-åriga regeringsjubileum d. 16 Juni yttrade gubben bl. a. dessa ord, hvilka bära vittne om allt det multnade och maskstungna inom den gamla kyrkan och det småsinnade, trånga hos dess män: Jag erinrar mig en högt uppsatt fransman, med hvilken jag var mycket bekant här i Rom. Det var en utmärkt man, ärlig och lefvande i sin religion; han biktade tillochmed, men hade vissa besynnerliga grundsatser, :grundsatser i afscende på hvilka jag icke förstår, huru de kunna lampa sig för en öfvertygad katolicism. Ilan sade mig t. ex. att lagen måste vara gudlös(!), att man måste skydda alla, protestanter såväl som andra. Vi voro eniga om många punkter, men aldrig om denna. Och hvad skedde? Samme man gjorde i dag ett och i morgon motsatsen. Då en at hans vänner, som var protestant, dog i Rom, följde han dennes lik till begrafningsplatsen och bevistade den protestantiska jordfästningen. Visserligen gör man rätt i att hjelpa protestanterna i deras sjukdomar och nöd och att gitva dem allmosor, isynnerhet när man använder sanningens allmosor till deras omvändelse, men det är illa att deltaga i vissa kyrkliga handlingar. Hvad jag fruktar är den katolska leberalismen, hvilken skulle kunna förstöra religionen. Det andra uttalandet är af pater Hyacinthe, hvilken från Rom i ett varmt bret till Journal des Debats varnar den franska allmänheten från att lyssna till de franska biskoparnes röst, hvilka vilja upphetsa till krig mot Italien för återställande af påfvens veridsliga makt. Han säger bl. a:: IIr de Montalembert, som på sin dödsbädd vaknat upp ur många illusioner, men var beundransvärdare än någon i sin tro och sin kärlek för kan, tillstod för mig, att den romerska frågan verdrifvits för mycket. Jag vill gå ännu längre än han och säga, att hon blifvit förfalskad. Det experiment, som här anställes sedan snart ett år tillbaka, har för dem, som äro i förmåga af uppmärksamhet och opartiskhet, bevisat svagheten i den med så mycken vältalighet och öfvertygelse af de mest framstående franska katoliker förtäktade satsen. Händelserna ha bevisat onödigheten af påfvens verldsliga makt för den fria utöfningen af hans andliga myndighet. . Pius IX:s fängelse i Vaticanen är en saga, som ingen härstädes tager för allvar, om icke den som är offret derför och i hvars ögon man lyckats göra det till en pligt. Denne fånge, som kan hvarje afton från fönstren af sitt palats se en massa prester och munkar i fred och ro promenera omkring på stadens gator, har sjelf gentemot Italien skridit till atgärder, hvilka ingen regering i Europa skulle tåla hos sig. Ian bannlyser, förutom de lärare vid universitetet, som icke kunna tro på hans ofelbarhet, de officerare vid armen, som vilja förbli sin fana trogna ;j han förbjuder studenterna att följa sin lärares föreläsningar och befaller soldaterna att öfvergifva sin konungs tjenst. För några dagar sedan blef en af de aktningsvärdaste presterna i Rom, abbö Caffiero, beröfvad sitt embete endast derför att han enligt vanlig sed emottagit bersaglieris ed, och nu då jag skrifver har man måst vända sig till gensdarmer, lör att kunna ur katekumenernas hus rycka en ung judinna, ett sextonårigt barn, som qvarhållits derstades emot sina föräldrars vilja. Det skulle icke taga någon ända, om jag ville samla alla de fakta, som bevisa att påfven ej blott utöfvar, utan äfven ibland missbrukar sin frihet. Det jubileum, som vi nyss firat i Rom med icke mindre ståt, men med mera lugn än i andra länder. är i och för sig utan gensägelse en demonstration. Man måste, efter det man läst de ultramontana tidningargarnes korrespondenser, komma hit, för att kunna göra sig en föreställning om det lögnsystem, hvarmed man söker hvarje dag att bedraga och uppröra Europa. Pater Gretry har vältaligt gisslat detta system i dess tillämpning på det förflutnas historia; men jag skulle aldrig ha trott, att man kunde bebegagna det med så mycken djershet och framför allt med så mycken framgång, för att inför våra ögon och tillochmed i våra händer vanställa den samtida historien, liksom om vi hvarken vore vittnen eller skådespelare! Gud har aldrig behof af lögnen, men lögnen har ofta behof af Gud; och den är aldrig så mäktig, som då den framställer sig i Hans namn. Den verldsliga maktens återställande skulle, om det icke vore omöjligt, vara bedröfligt för den sak, för hvilken man säger det vara nödvändigt. Denna åsigt är ej min allena, jag hör den uttalas hvarje dag i Rom af de mest upplysta lekmån, af framstående prester och andliga, hvilka ej kunna tala högt, men med hvilka jag lyckas att få samtala i trots af kardinal-vikariens hemliga polis (ty, sanningen tvingar mig att säga det, det är icke päfvens myndighet, som här löper tara, utan det enskilta lifvet, som hvarken är fritt eller aktadt). lEftersom ni afkastat den kafle, som band edra lappark, sade en af dessa vördnadsvärda män till mig, så säg högt åt edert land, att man bedragit det och att roten till allt Kyrkans onda är denna verldsliga makt, hvilken man framställer för det såsom det oundgängliga vilkoret för hennes oberoende och välgång. En sällsam ställning för den katolska kyrkan är, att Rom sålunda hyser inom sina murar jesuiternas rodocka, päfven Pius och den katolska reformationens representant, pater IIacinthe. Påfven sitter i Vaticanen och slungar sina bannstrålar, ej litet påminnande om Oskenbachs Jofur i Olympen i operetten Orfeus i Underiorden; han framhväser mellan tandstumparne sina förbannelser — och verlden ler hånfullt åt gubbens vanmäktiga vrede; nedanför Vaticanen, på Roms Forum, midt i det rörliga lifvet höjer Hyacinthe sin stäm