Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 1

några hemliga sorger, voro de dolda för hvarje dödligt öga; i sitt umgänge med sina församlirgsbor tycktes han alltid vara vid gladt mod och hans råd var alltid att man skulle betrakta verlden och de menskliga förhållandena från en glad synpunkt. Men han var en blyg man, isynnerhet i unga damers sällskap. Hans näsa var stor och röd, hans händer och fötter voro klumpiga. Han hade ett obehagligt medvetande af dessa fysiska brister då han befann sig i sällskap med förfinade qrinnor. Det var en svaghet som han väl försökte bekämpa, men för hvilken han ofta gaf vika, tillochmed på predikstolen, då han tänkte på att hans näsa var rödare än vanligt och visste att församlingens ögon voro riktade på honom. Medvetandet om någon fysisk brist är en olycka som man ej kan afhjelpa vare sig man tager religionen eller filosofion till hjelp. Men när John Miles blef riktigt intresserad af något, vare sig under utförande af sitt kull eller i något allvarligt samtal, blef han fri från all blyghet, glömde sina yttre ofullkomligheter och egnade sig med hela kraften af en stark karakter åt den fråga som var å bane. Maud hyste stor högaktning och uppriktig tillgifvenhet för den unge adjunkten. Ingen visste bättre än hon huru samvetsgrann, huru frisinnad och huru fullkomligt pålitlig han var. De fattiga tröttnade aldrig att prisa honom, och hon nästan afundades de fattiga en sådan vän. , DH Hon önskade ofta att få tala öppet med honom om sig sjelf och sina egna bekymmer. Men hon hade kommit till den öfvertygelsen, att detta skulle ha varit orätt gjordt af henne,