Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 1

— 2D eges af grefve Sparre, hvars samtligo här omnämnda sastigheter redan innan banan ifrågasattes voro minst värda en million rdr. Ingen kan bestrida att deras värde skall ökas ganska betydligt om banan utföres, och det är således ej utan skäl som man kan tala om Brogårds-intresset. Man har emellertid varit så angelägen att ej väcka tankarne på det, att ehuru grefve Sparres energi af alla erkannes, så har han dock ej tillåtits att komma in, hans namn har ej fått bli synligt, bland de funktionärer som med bergslagsbanan skola taga befattning. Troligen har ni observerat att ett stort solkmöte har hållits vid Katrineholm, med riksdagsmannen Uhr till ordförande. Der uppträdde I såsom den mest foudroyante talaren s. d. löjt-i nanten grefve Kalling, som i mustiga fraser vida öfverträffade riksdagsmannen Lars Ersson i i Wik hvilken visst icke tillhör dem som skräI da sina ord. Nämnde grefve meddelade att nu ändtligen hade medvetandet af ett verkligt förtryck kommit till full klarhet. Vij se regeringen, nästan alltid sammansatt af embetsmän, i tyst förakt ej låtsa det ringaste om våra fordringar på likställighet i beskattning i — upplyste gretven: vidare att riksdagen var vi allmänhet besjälad af en mot dessa fordringar fientlig anda och dernäst att städernas tidningspress nästan enhälligt ställer sig upp kring de priviligierades banör så snart vi höja vårt fältrop: jemalikhet i beskattning. Lars Ersson kom ej hållten så längt, och förmår grefve Kalling hålla lika hög ånga uppe till i September månad nästa år, så blir han och icke Lars i Wik vald till riksdagsman, det är säkert. En talare vid mötet förde ett sansadt språk, värdigt den bildning och den samhällsställning han innehar — nemligen riksdagsmannen Ad. Hedin; men i den politiska diskussionen förmådde han ej göra sina sunda åsigter gällande. Grefve Kalling tyckes ej hatt ordet mer än en gång; men också urladdade han sig då fullkomligt. Lars Ersson talade deremot oftare, och mera än han sammanlagdt yttrat vid alla riksdagarne han bevistat; men der är han ej så hemmastadd, som vid Katrineholm. I fjor skulla något arbete verkställas i ett hus vid härvarande skeppsbro, tillbörigt professor E. En gumma biträdde dervid och fann uppe på vinden en sedelpacka undanstucken. Den befanns utgöra 77 st. af riksgäldskontorets sedlar å 16 skillingar, den äldsta utgifven 1815, den yngsta 1823. Hon aflemnade den genast till husets egare, som åter gaf dem till henne ifall de hade något värde. Först nyligen presenterade hon dem i riksgäldskontoret der de genast inlöstes till fulla värdet. Hvad som dock egentligen gör att de hafva ett särskildt intresse är följande: Sedlarne äro alls icke slitna eller nersmutsade, sannolikt emedan do icke varit ute i rörelsen: egaren har begagnat dem som kassajournal på det sätt att han å baksidan med en ytterst nitid stil antecknat både sina inkomster och utgifter, å hvarjo sedel för en månad, och alla de befintliga sedlarne utgöra sålunda en fortgående journal med mycken noggrannhet förd. Hans utgifter pr månad variera mellan 6 och 800 rår — frun har successive uttagit betydliga poster. Man ser att egaren varit en rik man — ty en årlig utgift af 8 å 9000 rdr rdr var på den tiden en stor summa. Hvem egaren var, huru och när dessa sedlar blifvit undanstuckna, känner ingen. För gumman var emellertid detta fynd mycket välkommet. Göran.