Göteborgsposten – 3 juli 1871, sida 1

hon var ej hvad verlden kallar väl uppfostrad. IIon hade läst jemförelsevis få böcker, och hon talade aldrig om någon som hon ej läst. Hon var ej rädd för att säga hvad hon tänkte; men hennes tankar voro ofta för litet konventionella för att vara gångbart mynt i sällskapslifvet, der de minsta vexelmynt alltid gå lättast. Derföre händo det ofta att hon var tystlåten och ansågs som dum eller tvär. Hennes stolthet var lika stor som sir Andrewes, men det var stolthet af ett annat slag — en stolthet med hvilken han ej kunde sympatisera. Ett förkastande af verldens läror och föreställningssätt, en ofördragsamhet i afseende på åsigter som ej ville bestå profvet af klar och ärlig bevisning utan tog fyndigheten till hjelp: sådan var flickans stolthet, oförsagd och trotsig samt tilltagande allt mer för hvarje dag i följd af de förhållanden som omgåfvo henne. Hon tyckte ej om sin styfmor mycket; sir Andrew tyckte hon ej om alls. Ett barn kan inse sin mors intellektuella underlägsonhet utan att något ondt deraf följer. Då undorlägsenheten är moralisk, kon blott ett resultat uppkomma. Maud hade aldrig kännt sin egen mor, utan lady Herricson hade stått i detta ljus för henne alltsedan hon var fyra år gammal, och Maud föraktade henne — föraktade henne för hennos giftormål med sir Andrew och ännu mera för det hon utan betänkligheter antog alla hans verldsliga åsigter. Och ehuru lady Herrieson verkligen på sitt svaga, eftergifvande sätt var sin styfdotter tillgifven, hade hon lärt att något litet betrakta henne med sir Andrews ögon, såsom en olyckligt egensinnig flicka, som insupit alla slags farliga föreställningssätt