Göteborgsposten – 3 juli 1871, sida 1

ÅULUUIB. ÖDÖ.T oDUUMICIÅ 1 särskilt angelägenhet stå hindrande i vägen åtskilliga bestämmelser i Norges grundlag, särskilt dess 25 hvilken föreskrifver bl. a. att Norges landtvärn d. v. s. den ojemförligt större delen af dess krigshär aldrig får användas utom norska rikets gränser. Dessa bestämmelser äro naturligtvis i följd af deras grundlagsnatur underkastade en särdeles långsam behandling, och häraf inses vigten af att i tid tänka på deras ändring. Vår svenske kollegas i ett allvarligt men hofsamt språk affattade erinringar ha blifvit föremål för kritik inom norska pressen, och särskilt har man från Norge välvilligt tillsändt oss ett nummer af Norsk Folkeblad med antydan om att dess bemötande af Nya Dagl. Alleh:s artikel vore försjent af uppmärksamhet från den ölriga svenska pressens. sida. Vi hafva också med all den uppmärksamhet, hvarölver vi förfoga, genomläst Folkebladets svar, men om vi ändå ej känna oss öfvertygade må man tillgifva oss, det vi icke anse felet ligga uteslutande hos oss. Läsaren döme! Sedan Norsk Folkeblad med kursiv stil låtit verlden veta att den ofvannämnde paragrafen i Norges grundlag, förnämligast med afseende på dess restriktiva bestämmelse om förklarandet af ansallskrig, aldrig skall upphäfvas, slutar tidn. sin artikel med följande lyriska utgjutelse: Men vi vänta deremot af vårt brodrafolk att det skall i den punkten tro oss, att det norska Storthinget, i fall krig hotar brödrafolkena, aldrig kommer att stå tillbaka för Sveriges riksdag i fosterlandskärlek och ifver. Kan man ej erhålla denna tillit till oss, då är ej förhållandet sådant att det bör fastare sammanknytas medelst lagar(). För norrmännens tillit till svenskarne är det betecknande att ännu har aldrig något norskt blad, stort eller litet, aktningsvärdt eller skandalblad, yttrat det lindrigaste tvitvel om att ju icke svenskarne, i händelse någon del af Norge hotas, skola skynda oss till hjelp med hela sin krigsmakt, alla sina krafter och sin gammaldags tapperhet, samt att Sverige hellre skall gå i qvat än tillåta att något stycke af Norge går törloradt. I de antörda ordens vackra språk bor, såsom man finner, äfven en högstämd tanke som ovilkorligt väcker erinringen om det stora skaldenamn, hvilket återfinnes under första uppsatsen i ifrågavarande nummer af Norsk Folkeblad och hvars innehatvare säges åt nämnda tidnings redigerande egna en del at sina krafter, nomligen Björnstjerne-Björnson. Vi tro också att det är en för hela det norska folket gemensam känsla som genom dem blifvit uttalad, liksom vi anse os3 kunna bära vittnesbörd derom att Sverige eger ett sådant sinnelag mot systerlandet som man, för att döma af ofvanstående ord, i Norge tror det ega. Men här är ju icke fråga om känslostämningar utan om det statsrättsliga törhållandet mellan tvenne sjelfständiga, ehuru på samma gång nära förenade tolk, och att ordnandet at ett dylikt förhållande måste antaga tormen af kontrakt, det ligger i sakens natur. Man må nemligen vara huru öfvertygad com helst att det tänkesätt, åt hvilket den norska tidningen gilvit ett så vältaligt uttryck, finnes hos sjelfva norska folket sådant detta lefver sitt lt på sjell och vid fjord, i skog och i mark — är val dertöre sagdt att det i farans stund äfven skall återsinnas hos Norges representantlörsamling? Låter det icke tanka sig, att denna just då för tilllället är sammansatt elter hr J. Sverdrups eller hr Jaabieks diktamen med fastadt atseende på t. ex. norska hypoteksbankens eller någon annan aktningsvärd iustitutions nytta samt att sörsamlingen är utrustad med de förträlsligaste egenskaper tör detta speciella värf, utan att likväl vara i besittning at den upphöjda politiska blick, som vid den kritiska tidpunkten vore af nöden? Och antaget alt ätven den sistnämnda finnes, skola dock icke de tunga parlamentariska formerna i grundlagar, som stiftades på en tid då ett krig uttördes under lika många månader som det nu krätver dagar, åstadkomma att för stridens utgång afgörande händelser kunna hatva inträffat, innan unionsregeringen hunnit at de särskilta nationaltörsamlingarne erhålla fullmakt för de bjelpsändningar som behofvet föreskritver? Mot dessa och liknande betänkligheter samt den på dem grundade fordran att något måtte stadgas i våra unionella lagar, har Norsk Folkeblad endast att hänvisa till solkens sympatier. Och bladet tillfogar, såsom vi ofvan anfört, att om ej tillit förefinnes till att dessa i farans stund skola gilva sig uttryck i den möjligast kraftiga handling, så är förbållandet ej förtjent att fastare samman2—2— —— Res va godan l;AHLOn dam amallan Ai