Göteborgsposten – 30 juni 1871, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. (Återblick.) I. Samma dag 1871 års riksdag blef afslutad, lofvade jag er, måhända i förhastande, att återkomma till åtskilliga under riksdagens lopp timade företeelser, hvilka tiden icke medgifvit mig att vidröra. Detta löfte skall jag nu bjuda till att infria; men tillåter mig på förhand erinra att det blir alls ingen öfversigt af riksdagens verksamhet hvarmed jag skall besvära er. Nu likasom ofta tillförne har blifvit yttradt: den ofslutado riksdagen har icke motsvarat hvad man af den kunnat vänta, den har icke varit resultatrik, den har gjort seig skyldig till några arfsynder, åtskilliga verksynder och flera svaghetssynder. Samma omdömen — egentligen grundande sig på beskaffenheten och omsångot af de fordringar man uppställer på representationen — skola äfven ofta framgent uttalas när en riksdag blifvit afslutad. Måbända skulle dock hvarje riksdags verksamhet kunna blifva mycket resultatrik, d. v. e. rik på storartade och för landet nyttiga beslut, om representationen endast bestod af verkliga statsmän, och om dessa derjemte alltid voro fullt eniga rörande det som borde beslutas. Men en så konstruerad representation lärer ännu icke något land kunnat uppvisa, och det torde vara väl mycket begärdt, att hvad i andra länder icke åstadkommits skulle af det. lilla Sverige kunna uppvisas. Försigtigheten manar oss eåledes, att icke uppställa för stora fordringar på vår representation. Man kommer då i åtojutande af den ovärderliga förmånen att icke bli gäckad i sina fordringar. Jag har — men detta sagdt i förbigående — några år tillhört ett sällskap med de bästa fosterländska intentioner, hvars samtlige ledamöter voro, hade varit, eller ville bli riksdagsmän, och hvilka dels verkligen egde, dels trodde sig ega statsmannainsigter. Men de åstadkommo dock i realiteten ingenting nämnvärdt, och jag befarar att egentliga orsaken dertill var — visst icko den att de intresserade sig blott för obetydliga frågor, utan den att ingen enighet — den högsinnade enigheten som ger styrka — förefanns. När detta sällskap stod i högsta flor utgjordes det ändå icke af mer än ett par dussin ledamöter; sedan afsomnade det af brist på ledamöter. Det torde dröja mycket länge innan ens flertalet af våra omkring 320 folkombud utgöres af landets mest upplysta, mest högsinnade män, och ändå längre innan alla representanterna bevisa sig vara fullt hemmastadda uti och fullt eniga om bästa sättet att lösa do många vigtiga frågor som till deras behandling och afgörande öfverlemnas. Det är måhända just med afseende derpå, ehuru det af grannlagenhetsskäl icke antydes, som årliga riksdagar blifvit införda. Så som förhållandet nu är, uppdagar man utan ringaste ansträngning ibland våra folkombud ett ganska stort antal obostridligen redbara män, hvilka dock äro i saknad af de insigter, som rätteligen hvarje representant borde ega innan han mottager det höga medborgerliga förtroendet, och som i första rummet kunde berättiga dem att blifva valda. Man påträffar i den kammare, hvars ledamöter ensamt — dock ganska oegentligt — kalla sig folkvalda, ett stort antal aktningsvärda dannemän, förståndiga häradsdomare, nämndeoch landstingsmän, sannolikt de mest framstående hvar och en inom sin valkrets och hvilka, när man skall vara riktig artig, kallas kärnan af folket; men jag vågar bestämdt tro, att just dessa skulle råka i ytterlig förlägenhet, om till dem ensamt anförtroddes att utreda och afgöra de vid riksdagarne förekommande frågor, till och med sådana i hvilka de sjelfve uppträdt såsom motionärer. Deras politiska studier — och sammaledes är förhållandet med åtskilliga andra representanter, hvilka icke egentligen äro dannemän — börja egentlisen med inträdet i riksförsamlingen. Riksdagen blir då för dem något liknande en högskola, men undervisningen der är långt ifrån systematiskt ordnad för dem, och erfarenheten har äfven visat — hvad ock är lätt förklarigt — att de långt ifrån alltid förmå tillegna sig den undervisning som erbjudes, och icke välja de alltid de bästa lärarno. Men redan samma dag undervisningen i högskolan börjar, iro de berättigade att medverka till beslut i rågor, om hvilka de ännu icke vunnit någon srundlig kännedom; deras röster gälla dock voteringskorgen precist lika mycket som de nest kunskapsrika och erfarna männens inom cepresentationen. D