Göteborgsposten – 29 juni 1871, sida 2

och på grund häraf har adressen rätt till allmin uppmärksamket. Några citater ur densamma skola visa, hvad mäl dessa män, hvilka inför fiendens ögon störtade Frankrike i det förfärligaste borgerliga krig, hafva för sig uppställt. Man skall äfven deraf finna, med hvilken fräckhet de i trots af sitt nederlag förklara civilisationen krig. Adressen förklarar, att hvarje nationalt krig endast är en humbug af regeringarne, bestämd att uppskjuta den inbördes kampen mellan de olika samhällsklasserna, och att händelserna i Frankrike, ifrån d. 4 Sept. till branden i Paris, hafva varit resultatet af en sammansvärjning, organiserad för att qväfva revolutionen under den inträngde fiendens skydd . Kommunen är de arbetande klassernas regering, resultatet af kampen mellan den producerande klassen och dem, som tillegna sig afkastningen af dess arbete, kortligen, den omsider funna politiska formen, genom hvilken man skall se sig i stånd till att genomföra arbetets ekonomiska befrielse. Slutligen heter det, att arbetarne i Paris begålt en hjeltegerning genom att sätta eld på staden, att Thiers är skulden till gisslans död och att hans regering begått alla upptänkbara brott. Dessa påståenden och deras motivering upptaga fyra kapitel, af hvilka det tredje är det vigtigaste. Man må hoppas, att ingen fransk statsman förbiser den utmaning, som föreningen utslungar mot civilisationen. Denna utmaning lyder sålunda: Efter pingsten 1871 är ingen fred eller vapenhvila möjlig mellan de franska arbetarne och dem, som kontiskera frukten af deras arbete. En lejd soldatesks jernhand kan under någon tid hålla dessa båda klasser under ett gemensamt ok; men kampen skall oupphörligt börja om igen, och dess utgång kan ej vara tvifvelaktig; ty det är en oändligt liten minoritet och en ofantlig majoritet, som stå gentemot hvarandra: kapitalisterna och den arbetande klassen. Det första kapitlet handlar om revolutionen af d. 4 Sept. och republikens utropande raf arbetarne i Paris. Det första steg, som de embetsjägare togo, hvilka bemäktigat sig Hotel de Ville, bestod deri, att de skickade Thiers till de europeiska hofven, sör att tigga om bemedling, i det han till lön bärför erbjöd sig att utbyta republiken mot en konung. General Trochu insåg genast sjelf, att Paris icke kunde försvaras. Hela försvaret var för Thiers, Favre och andra blott ett medel att tillfredsställa sin personliga äregirighet och att öfvervinna, icke preussarne, utan arbetarne i Paris. Den nationala försvarsregeringen ville, såsom det hette i Kommunens manisest till provinserna, tillintetgöra bevisen mot densamma, äfven om det härför blef nödvändigt att förvandla Paris till en grushög, fuktad med strömmar af blod. Fem sidor med alla möjliga slags skällsord mot Thiers och flera medlemmar af den nuvarande regeringen afsluta den första afdelningen af adressen. I den derpå följande afdelningen meddelar Internationale sin uppfattning af händelserna i Paris; Thiers, heter det, brann af begär etter att finna en förevänning till att börja ett borgerligt krig, och Gå han ingen kunde finna, tog han sin tillflykt till en lögn, i det han påstod, att nationalgardets artilleri tillhörde staten. Man ville till hvad pris som helst afväpna Paris arbetare, som utfört revolutionen af d. 4 Sept. Centralkomiten lät dock icke lura sig af dessa utmaningar, utan lät de 300 nationalgardister, som infunnit sig på Thiers appell, göra hvad dejbehagade. Ifrån d. 18 Mars, tills trupperna ryckte in, tog proletariatets revolution så föga sin tillflykt till våldshandlingar, att dess motsåndare endast kunnat beklaga sig öfver generalerna Lecomteis och Clöment Thomas afrättning. General Lecomte hade likväl syra gånger besallt det 81:sta regementet att gifva eld, och det var hans egna soldater, som sköto honom, eftersom landsknektarne naturligtvis icke kunna bryta med gamla vanor lika lätt som de byta om sin unisorm. Hvad Clöment Thomas beträffar, så hade han under Junidagarne stridt emot arbetarne, och under belägringen hade han dessutom icke fört krig med preussarne, utan med nationalgardet, som han beskyllade för feghet. Ilvad gevärssalvan på Vendömeplatsen angår (under Ordningsvännernas fredliga demonstration), så är allt, hvad som härom berättats, en at Thiers uppdiktad fabel. Det var endast Paris liderliga persedlar, som företogo denna demonstration under anförande af kejsardömets anhängare, och de endast dolde sina vapen. Då nationalgardisterna sågo, att elsva man ibland dem föllo för pistolskott, aflossade de en salva, som skingrade dessa dåraktiga menniskor. Centralkomitn var det oaktadt så ifrig att förebygga ett borgerligt krig, att den begick det felet att icke genast marschera emot Versailles, som då var nästan alldeles utblottadt på resurser. I tredje kapitlet heter det: D. 18 Mars reste sig Paris under tordönsskallet: Lefve Kommunen! Samma dag utfärdade centralhomiten ett manitest, hvari den förkunnade, att proletariatets timme nu var slagen och att det nu ötvertog den makt, som de öfriga samhällsklasserna genom seghet och förräderi visat sig oväratt utötva. Proletaristet kunde likväl icke rnj;naesmaskineriet gdirakte i sin hand och