Göteborgsposten – 29 juni 1871, sida 2

— Så detta är er uppfattning af saken: sade Henry. Då är ni ingen vin till mig. — Jag är ej fiende hvarken till er eller någon annan menniska, hoppas jag. Får jag göra er en fråga utan att förolämpa er? — Ja. — Har ni bodt Gud ledsaga er i denna svårighet? — Nej. — Sök då Honom utan dröjsmål, och var innan ni gjort det ej så snabb i att fördöma mina åsigter i detta ämne, alldenstund jag sökt visdom ur den enda källa der den kan hemtas. Henry lade mod någon svårighet band på sitt lynne och sade. — Vill ni taga några rader till henne från mig? Barmhertighetssystern tvekade. — Jag vet ej om jag bör göra det, svarade hon. Efter en bön skall jag kunna säga ja eller nej till er begäran. I närvarande ögonblick, då jag befinner mig så långt från min Rådgifvere, måste jag tveka. — Ni måste ega ringa insigt om hvad som är rätt eller orätt, då ni ej vet om ni bör taga ett bref till en qvinna från en man som nyss förut räddat hennes lif. Damen rodnade, neg och drog sig tillbaka utan att yttra ett ord. Little kände tillräckligt af den menskliga naturen för att inse att barmhertighetssystern ej skulle bedja Gud om styrka att öfvervinna qvinnligt agg: han hade nu en farlig fiende i huset och förutsåg att Grace ihärdigt skulle