Göteborgsposten – 28 juni 1871, sida 1

ö att Graco äfven måtto vara a vaken, ty ett svagt ljus lyste från hennes fönster. — Och detta, tänkte Henry, är allt hvad jag kan se a 2f henne. Nära henne och dock så långt — längre nu än någonsin, Ett djupt svårmod föll öfvor honom, svårmad och villrådighet. Om han skulle lägga ett försåt för henne i morgon och fånga henne vid sin egen dörr! Hvad godt skulle det medföra? Hon skulle aldrig komma dit mera. Han skulle förstöra hennes ringa lycka hon ännu egde qvar. Efter hand blef han sömnig och lade sig påklädd för att invänta Ransomes återkomst. Han släckte sitt ljus. Vid midnattstiden hade han nästan slumrat in då hans öra uppfångade ett buller utifrån; han lyssnade och tyckte sig höra något verktyg gnissla nerunder. Han reste sig sakta, kröp till fönstret och såg ut. I början upptäckte han ingenting; men snart fick han se en mörk skugga klättra upp i ett lönnträd som stod midtför Graces fönster. Little fruktade ait det var en tjuf som ämnade bryta sig in i det hus Grace bebodde. Han gick till sin bössa och laddade båda piporna. Det var ett bakladdningsningsgevär. Derefter gick han tillbaka till fönstret med bössan i hand. Mannen hade klättrat upp i trädet och blickade in genom ett af fönstren i det hus Grace bebodde. Han blef ej varse de skarpa ögon som betraktade honom. Månen blickade plötsligt fram ur molnen, och Henry Little igenkände Frederick Coventry.