Göteborgsposten – 20 juni 1871, sida 1

irrbloss under idns antagna skepnad här dårat de halft förblindades blick? Mycket kommer härvidlag an på bedömandet af sakens faktiska sida, på uppskattningen af de krafter hvilka vid den sorgliga katastrofen voro verksamma. Utgjordes väl dessa endast af det sammanlupna afskummet af vår verldsdels äfventyrare eler ingick ej deri ett starkt element af ärliga men vilse ledda inhemska skaror af arbetare och andra den lägre medelklassens medlemmar? Hvardera meningen eger sina förfäktare och ändtligt utslag i frågan torde ännu ej kunna fällas. Men till den sistnämnda åsigten bekänner sig exempelvis, liksom Samtidens förf., bl. a. en man vid hvars omdöme man måsto fästa mycken lit, nemligen tidn. Economists förtjente, sedan lång tid tillbaka i Frankrike boende korrespondent. Denne, sdm tadlar icke så få bland Versaillerregeringens åtgöranden och som påstår att en Cavour eller en Palmerston på de ledande frauska statsmännens plats skulle hafva funnit medel att törsonligt afsluta den strid, hvilken nu endast kunnat qväfvas genom de våldsammaste åtgärder, hemtar hufvudanledningen till sitt tadel derifrån att det varit arbetsamma kroppsarbetare och smärre handelsmän, hvilka utgjorde det federerade nationalgardets kärna och sålunda träffades af den blodiga förföljelsen. En förändring af de proportioner, i hvilka arbetets och kapitalets andelar i produktionens vinst fördelas, var motivet för deras deltagande i revolutionen; detta mål syntes dem endast kunna vinnas genom ett i politiskt hänseende ytterst radikalt styrelsesätt. Men mot förverkligandet af ett sådant ställde sig hindrande i vägen landtbefolkningens dels legitimistiska, dels orlåanistiska, dels bonapartiska, men alltid ölvervägande monarkiska och religiöst-bigotta tänkesätt. Kunde nu ej Paris meddela sina åsigter åt det öfriga landet, ville dock denna jättestad, som inom sig sjelf eger vilkoren för att utgöra en särskilt liten stat, lefva sitt eget lif och blott genom en federations lösa band hänga samman med den befolkning, som man endast var allttör benägen att betrakta från en öfvermodig, sig sjelf öfverskattande högre intelligens synpunkt. Så ledde de kommunistiska sympatierna för en ändrad delning af produktionens vinst till återupptagandet at den gamla läran om den sjelfständiga kommunen och förledde undertryckarne till den inbillningen att de utgjorde de sörtryckte, när landet i sin helhet gjorde sin eganderätt till landets hufvudstad gällande. Något förnuftigt torde man således ändock kunna abstrahera ur de handlingar, hvilka vid första anblicken framstå såsom vansinnets yttringar. I denna tanke om en federation af sjelfständiga småsamhällen finner Samtiden något som är förtjent af att uppmärksammas. När stod konst, industri och vetenskap för sin tid i herrligare blomma än i antikens grekiska fristater eller medeltidens italienska kommunalsamhällen, medan stamförvandtskapen i farans stund derstädes visade sig som ett politiskt cement, mäktigt att sammanfoga det skilda? När lefde den bildade menskligheten ett fullare, rikare andligt lif än under den period, i hvilken t. ex. Göthes ungdomstid inföll, medan likväl Tyskland i politiskt hänseende var en klutmatta, som ofta ostraffadt trampades at erötrarens fot? Sedan har den abstrakta statsenheten blifvit genomförd, och otvifvelaktigt lört ett stort godt med sig. Men det utgör tänkarens förhoppning att hvad som under ett tidehvarf framstått såsom nyttigt och välgörande för menskligheten, men sedermera måst vika för en högre men ensidig och till en del motsatt idö, skall återvända, försonadt och riktadt med eller uppgånget i sin efterträdare. Sålunda skall utan tvifvel det ofvan skildrade för medborgarens personliga utveckling så lyckliga, mera decentraliserade samhällstillståndet en gång återkomma, men i detsamma skola då kunna urskiljas dragen af principen om statens stränga enhet, såsom aufgehoben, aber doch aufbewahrt. Detta är den riktning i hvilken Samtidens tadlade uttalanden synas oss gå, och ur teoretisk synpunkt finna vi för vår del dem berättigade. Men när förf. önskar att Frankrike skulle nu blifva det praktiska experimentalfältet för förverkligandet af denna framtidstanke, så måste vi skilja oss från honom. Oafsedt att franska folket i följd af sitt sinnes rörlighet och liflighet väl icke är det mest lämpliga att föregå på de lugna reformernas bana, hafva de smärre folken i Europa, såsom vi förut nämnt, ej råd att umbära Frankrikes röst vid afgörandet af verldsdelens öden. Underlägsenhet i yttre politiskt —— —8 P — — JmJ ;0;ö: