Göteborgsposten – 19 juni 1871, sida 2

samtida. Eugene Sue tog upp Vssinier och gjorde honom till sin sekreterare. Åtminstone tillade han sig sjelf denna titel i ett af sina verk, fastän det allmänt antages, att han haft en vida mindre hedrande funktion hos den aflidne romanförfattaren. Han kände sig kallad att konkurrera med denne, stal utkastet till tvenne romaner från Sue, skref dem färdiga och utgaf dem efter sin patrons död. De voro: les Mysteres du Monde, som skulle bilda fortsättningen till Sues les Myslöres du Peuple, och les Iravailleurs de VÄbime. Det är öfverflödigt att säga, det Sues idter icke vunno på Våsiniers bearbetning, och de båda romanerna gjorde alls ingen lycka. llfter Sues död var Vesiniers helt och hållet utan resurser, och efter det han försökt åtskilligt, började han på att skrifva smädeskrifter. Ett af dessa verk ådrog honom en fällande dom, och då han tillika invecklades i en smutsig sak, som omhandlade en omyndig flickas förförande, fann han det rådligast att lemna Frankrike, och begaf sig 1860 eller 1862 till England. Det hat, som förtärde Våsinier, tann här rikligt ämne till att mätta sig. Å de offentliga mötena gjorde han sig bemärkt genom sina skamliga utfall mot den kejserliga familjen och han skref flera gemena broschyrer, af hvilka Mariage dune Espagnole är de mest bekanta. Han var nog samvetslös och slug att skaffa denna skrift afsättning genom att väcka den tron hos allmänheten, att den var författad af fru Ratazzi. Karl Marx, ÄInternationales generalsekreterare, sökte då bland flyktingarnes utskum i England efter emissarier, och det är naturligt att den afundsjuke Vesinier blef en af hans första adepter. Ilan återvände till Frankrike på samma gång som Assy, neml. ett par dagar före d. 4 Sept, och han skall ha tillställt en deputerad ur oppositionen ett bref, hrari han erbj d honom 10,000 medlemmar af lInternationale för att understödja revolutionen. Han tillhörde stiftarne af den klubb, som höll sina sammanträden i la salle Ragache, och han infann sig afven ofta i la Reine blanche och i la Marseillaise, der han dundrade mot den nationala fösvarsregeringen och beskyllade dess medlemmar för feghet. Han hade äfven ett annat älsklingstema. Detta missfoster uppträdde såsom qvinnans försvarare och deklamerade ifrigt om hennes ställning i samhället. Å ett af dessa klubbmöten beskylläde han en medtäflare om populariteten för stöld. Den angripne svarade med att anklaga honom för att ha mördat Cournet, en fader till den Cournet, som spelat en roll i Kommunen. Våsinier var sekundant i denna dunkla affar, och han blef visserligen frikänd af den engelska juryn, men den allmänna meningen trodde likväl, att ett skurkstreck blifvit begånget. I den pistol, som Vesinier lemnat Cournet, var pipan tillstoppad med en plugg. Detta odjur var lika fegt som skryteamt. Han dundrade i klubbarne, och han dundrade i Blanquiis och Pyats tidningar; men man såg honom aldrig deltaga i någon af de rörelser, som hans vänner försökte. Han var medlem af centralkomitön; men hade icke mod att sätta sitt namn under något af dess tillkännagifvanden, och han anslöt sig till upproret först då det segrat. Så fort centralkomitän uppslagit sitt residens i Hötel de Ville, kom det lit i den puckelryggige. Den misslyckade litteratören trodde nu, att hans lyckas sol var upprunnen, och d. 19 Mars installerade han sig med alla sina otryckta artiklar och romaner i-Journal Öfficiel, der han skyndade att annonsera Lalla sina utkomna verk. D. 24 Mars antog han titeln af hufvudredaktör, men den verklige hufvudredaktören Lebeau kastade honom ett par dagar derefter på dörren. Vid valen d. 26 Mars uppträdde han som kandidat i första arrondissementet, men föll igenom. Våsinier tröstade sig öfver denna motgång genom att uppsätta ett blad, som stod helt hållet till hans förfogande. D. 11 April utkom le Paris libre och började genast med två följetonger af medborgaren P. Vesinier. Den ene af dem var den följd af smutsiga scener, som han kallat Mariage dune Espagnole, den andra hette Les Proserits du 19:me siÄcle, till hvilken han förgäfves sökt att få en förläggare. Den 16 April fick Vesinier slutligen sina önskningar uppfyllda, i det 2626 valmän skickade honom till Kommunalrådet, der denne folkets man icke försummade att se sig sjelf till godo. Medborgaren Amourouz, som knappast kunde skrifva, begagnade Vesiniers medverkan till att föra protokollet öfver sammanträdena, och vid ombesättningen af utskotten lyckades det Vsinier att komma in i utskottet för den offentliga tjensten. Han var för öfrigt så upptagen af sin tidning, sina romaner och sina enskilda intressen i allmänhet, att han endast tog ringa deli förhandlingarne. Det var emellertid ifrån honom, som de flesta förslagen mot kyrkorna och presterskapet utgingo. Hvar har Våsinier nu blitvit af? Några säga att han är skjuten, andra att han är tagen till fånga. Det kan anses för visst att han icke deltagit i kampen; har man fått tag i honom, så måste man ha spårat upp honom i något gömställe. Alla menniskor ha skrattat och gjort narr åt Våsinier; han har dock utöfvat ett icke ringa inflytande på revolutionens utbrott. Centralkomitån hyste förtroende för honom, han deltog en kort tid i redaktionen af,Journal Officiel, och han utgaf derefter sin egen tidning, som var centralkomitens, Internationales, organ, likasom Pere Duchene var Kommunens. Dessa förenade omständigheter gjorde, att han var en mycket ansedd man i kommunen. Det är sådana mån, lytta till kropp och själ, som vill ge sig min af att skola höja arbetsklasserna moraliskt och ekonomiskt! Men ännu aldrig har något verkligt godt kunnat vinnas genom brottet såsom medel — och för att arbetsklasserna skola vinna frihet, fordras det att de såsom andra klasser sträfva och arbeta i sitt anletes svett. Hvarken andens eller jordens frukter kunna skördas i lättja och vrångsinthet, utan i flit och kristligt syskonskap. De, som vilja bjuda till att på det sitt, de kunna, förgylla upp Kommunens ruttna