Göteborgsposten – 16 juni 1871, sida 1

förvaltningen af sjöärendena, kammarrättsrådet Bäckström och öfverste v. Feilitzen, blifvit utnämnde till kommendörer, medan detta embetsverks högt förtjente chef, hr Adlersparre, fortfarande måste åtnöja sig med den svärdsordens riddarestjerna som redan vid kringvridningen af 1860 års lyckohjul hamnat på hans bröst. I sitt derpå följande nummer såg samma tidning sig i stånd att meddela det hr Adlersparre ingitvit ansökan om afsked, hvilket sedermera också blifvit honom at regeringen beviljadt. Stå nu dessa händelser i något sammanhang med hvarandra? Är protegån till den med fog mot allt ordensvurmeri ifrande tidningen i sin ordning sjelf så ordensälskande att han låter uteblitvandet at slikt vedermäle på konungens nåd föranleda sig att taga afsked från ett statens embete? Om förebråelsen mot regeringen att vid senaste ordensutnämningen hafva afsigtligt förbigått en man, hvilken enligt de snart sagdt i system satta reglorna för dessa utmärkelser stod i tur och ordning till erhållande af en sådan, är faktiskt grundad, så lär väl anledningen endast kunna sökas i ett förhållande som ur konstitutionel synpunkt eger sin märkvärdiga sida. Hr Adlersparre var en konungens högtbetrodde tjensteman såsom chef för sjötörvaltningen, och på samma gång var han ett folkets ombud i representantsörsamlingen, såI som sådant innehafvande, om vi icke missminna oss, främsta platsen på hufvudstadens i riksdagsbänk. I denna dubbla egenskap af embetsman och folkrepresentant låg möjligheten till en kollision, som vid detta tillrälle icke heller uteblifvit. Redan för ett par riksdagar sedan uppträdde hr A. med skärpa emot ett af regeringen begärdt anslag till ändring eller nybyggnad af ett laboratorium för försvarsverkets behof, förklarande den af regeringen i sådant syfte uppgjorda planen icke vara ändamålsenlig. Och en bland de tilldragelser vid sistforflutna riksdagen som mest ådrog sig uppmärksamhet var den, att hr A., med åberopande af sin personliga sakkännedom, såsom sin mening uttalade att de af regeringen uppgjorda beräkningar af kostnaden för Karlskronas befästande voro allt för lågt satta och således skulle föranleda till vida större framtida anslag än hvad nu begärdes. Man kan lätt föreställa sig hvilken verkan denna gnista skulle hafva med sig, när den kom i beröring med ett fnöske så lätt antändbart som Andra kammarens önskan att afslå af regeringen begärda anslag. Åtskilliga medlemmar af statsutskottet, med dettas ordförande i spetsen, hvilka i utskottet tillstyrkt bevillningen, förklarade att frågan genom hr Adlersparres yttrande erbållit en annan ställning och att de, såvidt krigsministern icke kunde fullt konstatera de gjorda beräkningarnes riktighet, nödgades frånträda den mening, de förut hyst. Krigsministern lyckades emellertid fullgöra hvad man begärde af honom; anslaget bifölls, med hvad som från denna tilldragelse qvarstår oafgjordt, det är frågan om gränserna för den opposition som en man i hr A:s egendomliga ställning kan årifva. I England, det parlamentariska lifvets ursprungliga hemland, vexla med hvarje ny face i regeringssystemet d. v. s. med hvarje ministerförändring äfven den egentliga administrationens organer, och högst abnormt skulle det utan tvitvel derstädes förefalla om en högre tjensteman förde inom representantförsamlingen opposition mot den regering han tjenar. Men det kan ifrågasättas huruvida detta förhållande är en nödvändig följd af parlamentarismens begrepp eller om det icke snarare är en onödig utväxt på systemet. Pastän det konstitutionella statsskicket hos oss omisskänneligen är stadt i utveckling och öfvergång till att blifva parlamentariskt, följer derför ej nödvändigt att vi måste i ett och allt antaga den form hvari denna statsrättsliga teori blifvit förverkligad i ett annat land. Förutsättningarne för den sannt konstitutionella fribet, såsom hvars höjdpunkt och blomma den parlamentariska styrelseformen vanligen anses, ega i vårt land ännu äldre anor än i England. Att fritt, äfven om man är tjensteman, yttra sin mening på tinget, d. v. 8. i folkförsamlingens råd, har varit svensk sed ända från lagman Torgnys tid, och denna sed är icke bortglömd än, såsom ock rätt lustigt uttalades vid senaste riksdag af vår nuvar. civilminister, när denne i anledning af en viss landshöfdings långt drifna frispråkighet erinrade om att tillochmed afsättligheten icke utgör hinder för att embetsmän kunna bli frondörer. ——7—7—77—7—77——767——77——7——77—777——755—7—7——