Göteborgsposten – 13 juni 1871, sida 2

har ej gifvit mig något i utbyte, ej ous ert förtroende. Plicka sanningen i ansigtet, unge man: hela er sorg, hela hennes sorg härleder sig deraf att ni smög er bort från Hillsborough utan att yttra ett ord derom till mig, er trogna vän, som var dörr om dörr med er, som nåstan fick sätta till lifvet för denna er uraktlutenhet; ty om ni omtalat er afsigt för mig skulle jag ha följt er på vägen och på det sättet sluppit att ligga på sjukhuset en hel månad samt många andra sorger dessutom, som nistan gjort mig vansinnig. Smäda ej denna steckars unga dame inför mig, eller skall jag ej skona er. IIon är mera att beklaga än ni är. Bade hennes och er olycka är följden af er egen dårskap och otacksamhet. Ja, ni kan gerna se på mig; jag menar hvad jag säger — otacksamhet. Anfallet var så pletsligt och skarpt att Henry Little stod alldeles förstummad; men en oväntad bundsförvandt uppträdde på skådeplatsen, en af flygeldörrarne öppnades och Grace störtade in. — Huru vågar ni säga att det är hans fel! Nej, nej, nej, nej; jag är den enda som tadlet bör drabba. Jag älskade er ej såsom ni förtjenade. Jag försökte dö för er, men misslyckades. Jag försökte döda detta vidunder för er men misslyckades. Jag är för svag; jag skall endast göra er mer olycklig. Låt mig kyssa er och döda mig sedan. Med dessa ord slog hon sina armar om haus hals och brast i en sådan gråt att all hans vrede smälto bort, och snart föllo hans egna tårar. — Ah, Grace! Grace! snyftade han, huru kunde ni göra något sådant?