Göteborgsposten – 13 juni 1871, sida 2

Intet af de ännu funna dokumenterna har kastat något ljus öfver den organisering af petroleuses, hvarom så mycket talats. Denna kår existerade endast i journalisternas inbillning; men det kan ej betvislas att många qvinnor befunnit sig på barrikaderna och bland fusåens. att biträda dem vid sitt olycksbringande arbete. Många gingo, lockade at hoppet om plundring, att arbeta för egen räkning och bidrogo mycket till eldens spridning i staden. Ett upprop hade gjorts till qvinnorna, och ett visst antal sådana voro organiserade på militäriskt sätt. Jag såg i Versailles en Colonelle som bar ej blott den guldgalon som betecknade hennes rang utan älven en insirmires emblemer, det röda Geneverkorset. I Paris var hon bland de stridande; i Versallles var hon föreståndarinna för les infirmieres. När de sämsta af Pariserbefolkningen under sista dagarneaf kommunens välde blifvit herrar öfver staden, gingo nationalgardisterna ej längre eusamma till sina poster. Deras hustrur, lagliga eller icke, såsom kommunen uttryckte sig, åtföljde dem. Familjen installerades i palatser eller privata hus, de bästa och komfortablaste rummen utvaldes. Man anställde undersökningar i grannskapet för att hitta på penningar, juveler, sidenklädningar, proviant, vin, och alla förde ett gladt lif utan att lida brist på något. Ett ögonvittne, bosatt vid Rue Rivoli, midtemot de VEchelleporten till Tuilerierna, omtalade för mig att han den dag då palatset antändes och just då branden började såg närmare 400 nationalgardister komma ut ur byggnaden. Det var kl. nio på aftonen och ehuru det då börjat skymma såg han att de kommo ut med sänkta hufvuden. Bakom dem kom en trupp medelälders qvinnor, hvilka äfven tycktes vara nedslagna, och efter dem en ny afdelning qvinnor, yngre, mera aladtigt utstyrda och upplifvade af starka drycker, utan tvitvel de Sicke-lagliga hustrurna, hojtande och sjungande. Några män som hade något befäl följde dem. Jin af dessa som förlorade tålamodet utropade: bort nu; det är hög tid. Fit ögonblick senare utbröt elden med oemotståndligt raseri och spridande sig till de explosionsämnen som blifvit ställda i olika delar af palatset sprängde den tak och väggar. Mordbrännarne hade boppats att explosionen ätven skulle kasta ner de hus som lågo midtemot palatset; gatan, en at stadens pulsådror, skulle då blitvit omöjlig att passera för trupperna. Sådan var i korthet planen — att bränna ner husen vid alla de gator trupperna hade att passera och att på de öfvergifna barrikaderna resa andra barrikader af brinnande ruiner samt derigenom göra anfall omöjligt och reträtt lätt. Den snabbhet hvarmed Versaillerarmåen intagade i Paris och den energi den utvecklade i ansallsmetoden samt isynnerhet de kringgående rörelser, som den lånat från tyskarnes krigföringssätt, förhindrade till en stor del utföranlet af dessa infernaliska planer: men om någon på kartan öfver Paris vill följa det kombinerade förwarsoch brandsystem som följdes, skall han finna att hvarhelst insurrektionen var på återtåg lemnade len en brand för att betäcka återtåget.