Göteborgsposten – 13 juni 1871, sida 1

traktado honom tills han försvann, då vände hon sig om och utbrast: — Oh, min älskade! vackrare än någonsin! Oh, huru olycklig jag är! Hon väntade och väntade, men intet bud kom. Hon kunde ej förneka sig nöjet att höra hans röst. Hon smög sig nerför trapporna in i sin fars arbetsrum, som endast genom tunna flygeldörrar var skildt från det rum i hvilket Henry befann sig med Jael Dence. Emellertid öppnade Jael Dence dörren för Henry Little och i det han lade ett finger på sina läppar förde hon in honom i matsalen och stängde dörren efter sig. Nu, då hans misstankar redan voro väckta, oroade ett sådant mottagande honom ansenligt. Så snart de voro ensamma, fattade han Jaels båda händer, såg henne rakt i ansigtet och sade: — Ett ord — lefver hon? — Ja. — Gud vare lofvad! Välsignad vare den tunga som sade mig det! Min goda Jael, min bästa vän ! Med dessa ord kysste han henne hjertligt på båda kinderna. Hon mottog denna vänskapsbetygelse som om hon varit en bildstod; en svag rodnad steg upp på hennes kinder, men försvann genast och lemnade dem bleka såsom förut. Han märkte hennes besynnerliga köld och hans hjerta började ånyo uppfyllas af farhågor. — Ni har något på hjertat, sade han.