Göteborgsposten – 12 juni 1871, sida 2

Fran Utlandet. Det finnes äfven inom den svenska presBen en och annan organ, som velat finna anledning att bedöma den, desto bättre, nu besegrade Kommunen i Paris i en så mycket som möjligt mild dager, ja, tillochmed velat i dess vandalism finna ett återsken af en högre princip. De upplysningar, som genom på sista tiden funna aktstycken erhållits, lemna det dock utom allt tvifvel, att Kommunens män i sina sista brottsliga handlingar ledas af de simplaste bevekelsegrunder, endast af hämndbegär, i det att de räsonnerat sålnnda: Våra dagar äro räknade. Vi skola dö. Låtom oss då också göra så mycken skada som möjligt! En korresp. till ÅIndåp. belge, hvilket blad uttalat sig med det skarpaste ogillande öfver Veraillertruppernas stränghet mot kommunisterna, säger också: Huru grymt det kommunala upproret än blifvit straffadt, bör det likväl icke erhålla hederliga menniskors öfverseende. IIvarje dag upptäcker man nya förfärliga saker, som Kommunen under sina sista dagar begått, då man icke mera dödade för att göra segren lättare för sig, utan för att genom mördandet skaffa sig kamrater i olyckan. En person, i Paris, som för flera år sedan öfverskridit den ålder, hvilken tillstadde hans reqvisition. har blifvit massakrerad, derför att ban på tröskeln till sin bostad vägrade att följa förbigående nationalgardister, hvilka ej kände honom och icke egde något mandat till att tvinga honom marschera med. Dylika fakta åro talrika. Tilläggom, att de män, som mördat så många oskadliga personer och öfverlemnat åt lågorna allt, hvaad de kunde förstöra af Paris, ingalunda ville bära ansvaret för sina brott, utan gjorde alla sina ansrängningar, för att i villervallan undgå straffet. Det ofantliga flertalet af de till Versailles förda fångarne hade sökt att göra sig af med uniformerna och ikläda sig civila drägter, fastän de icke lyckats deri. ÄÅfven ett annat blad, Köln. Zeit., som med stor skärpa uttalat sig emot den siränghet, hvarmed man från Versailles gått till väga i afseende på kommunisterna, finner nu skäligt att yttra: Angående pariserkommunens görande och låtande erfar man nu detaljer, hvilka kasta en hemsk dager öfver denna episod. En engelsk bankir, som tillfälligtvis befann sig i Paris, uppmanades att ingå i underhandlingar om ett lån. Den s. k. finansministern Jourde emottog honom, begärde fem mill. fres och erbjöd såsom garanti den dubbla summan i obligationer från Credit Foncier och andra värdepapper, hvilka kommunisterna hade bemäktigat Big. Dessutom ville man genom denne finansiers bemedling sälja en stor mängd juvder, ädelstenar och kyrkokäril, hvilka samlats å myntet. Engelsmannen tog lugnt del af saken, lät göra sig förslag och lemnade så fort som möjligt Paris, under föregifvande att han måste tillspörja sitt bus i London. Men hvad som dessutom förmäles ang. de af dessa menniskor föröfvade skräckgerningar, det visar, att de hittillsvarande berättelserna icke kunna denna gång skrifvas på en öfverdrifven fransk fantasis räkning. En schweizisk läkare har i ÅJournal de Geneve offentliggjort en berättelse. af hvilken framgår, att elt antal officerare och soldater ur Versaillerarmen verkligen fatt förgiftadt vin af kommunistiska qvinnor och på öppen gata dött i konvulsioner. Detta synbarligen opartiska och sanningsälskande ögonvittne bekräftar, att kommunisterna icke hade tid att bortföra ambulansen från Tuilerierna, utan qväfde medelst itänd halm mer än hundra sårade. Gräsligheter omtalas i denna berättelse, hvilka öfverstiga allt, hvad den smutsigaste inbillningskraft skulle kunna uttänka. Enligt Libert har man också genom en visitation hos Amouroux, medlem af Kommunen, funnit ett protokoll, i bvilket meddeas ett referat af förhandlingarne vid Kommunens hemliga sammanträden. Det var vid sammanträdet Lördagen d. 20 Maj, som officielt hen:UI.-teven-Aenengdk-öpygndair. Förhandlinsarne voro mycket stormande. Medborgaren heslay, som sökte att motsätta sig denna vansalism, blef uthvisslad och nästan misshandlad, under det att så godt som hele -Kommunen helsade Deleicluas med jubel, då han förklarade, att om man skulle dö, iå måste man gifva friheten om henne värdig begrafning.. Delescluzees namn är således, honom till evig smälek, sammanvigdt vid denna skamfläck i mensklighetens, i Frankrikes historia; och det är numera faktiskt bevisadt, att han var själen, tanken eom gaf initiativet till denna vanärande handling. Han är död och har således undgått lagens straffande arm. Men det tillhör oss att i vår fortlöpande dagskrönika här något närmare redogöra för denne man, hvars namn skall gå till efterverlden. Signaturen II. MW. berättar i följetongen i Neue freie Presse om honom bl, a. töljande: Det är en ödets ironi, att denne jakobin af ikta skrot och korn, denne helgjutne republikan öddes i bonapartisk krets och uppväxte under den rapoleonska legendens mystiska inflytande. IIans ödelsestad Dreux, som äfven nu under kriget ofta trendes, inneslöt en gång många invalider frän de tora kejsarkrigen, och äfven Delescluzes far, hvilcen såsom invalidkapten måste lemna militärijenten, hade i den gamla Druidstaden erhållit en anpräkslös befattning: han var poliskommissarie. De Idre innerånarne i Dreux veta ännu att berätta om len barske mannen, som med oblidkelig stränghet andhade polisregementet. D. 2 Okt. 1809 föddes dans äldste son Charles. Gossen var klen, och det yckades endast genom en kärleksfull moders sorgälliga omvårdnad att skafla honom den fysiska raft, som han för sin stormiga framtid behötde. benna mor hyste en afgudande vördnad tör allt, om bar namnet Napoleon, och hon ville aldrig tro, tv han, den store kejsaren, dött på S:t Helena. lon var derjemte, för att göra motsatsen till sin on, jakobinen och fritänkaren, fullständig, en ifrig atolik. Oaktad: denna meningsskilnad, var sonen ed den renaste barnakärlek fästad vid modren — on dog först förlidet år, öfver 90 år gammal. De läror, som modren ingifvit dom nynvivanda