Göteborgsposten – 6 juni 1871, sida 2

då faran är förbi är det rätt sällsamt att se nationalgardisterna komma ut för att hjelpa trupperna att ofreda oskadliga fotgängare och skicka dem till pumparne. Insurgenterna hade åtminstone modet att ha en opinioh, men den del af befolkningen i Paris, som är i verkligheten ansvarig för uppbrännandet af dess skönaste monumenter, är den som i farans och den politiska missämjans stund vägrade att besvara regeringens upprop eller gifva denna regering det understöd den så väl behöfde. Med anledning af deras egen opinion om hvarandra skall den opartiske historieskrifvaren i en kommande tid bli villrådig om hvilken af de tre partierna — ordningspartiet, upprorspartiet eller regeringen — bör mest tadlas för den katastrof, som förvandlat Paris palatser till askhögar och dess civilisation till ett obrukbart ord. Det enda sätt, hvarigenom befolknirgen kan hoppas återupprätta sig i verldens aktning, är antagandet af en moralisk hållning, som nu skulle tillvinna åt densamma Europas sympatier. Den första belägringens olyckor och den förödmjukelse, hvilken hela landet var underkastadt, voro ejnog för att gifva nationen något slags lexa i detta hänseende. Fransmännen kastade skulden på kejsaren och ansågo sig såsom de oskyldiga offren för ett malplaceradt förtroende; men ej ens hr Thiers skuldror äro nog breda för ötvertagande af hela skulden till de olyckor som drabbat nationen sedan den börjat styra sig sjelf, och ej förrän densamma börjar söka i sitt inre efter källorna till dess olyckor, i stället för att beständigt härleda dem från yttre inflytanden, kommer den att känna nödvändigheten af denna högre moraliska spänstighet som skall gifva den värdighet och allvar i sådana tider som dessa. Nu är fransmännens favoritteori, att Paris är offret för den internationala demokratiska associationen, och att Paris får skatta till Europas erfarenhet. Till en viss grad är detta utan tvifvel sannt, men den internatio nala demokratiska associationens instinkter ha fört densamma till Frankrike, emedan det sannolikt är det enda land der dess machinationer skulle kunna ha någon utsigt till framgång. Centralkomitän var utan tvifvel en del af den europeiska organisationen, och antalet utländningar bland insurgenterna är betydelsefullt för upprorets kosmopolitiska karakter. Jag har hört ur god källa att det fanns en belgisk legion, utom en annan som var sammansatt uteslutande af utländningar. Det skulle vara intressant att få veta huru stor del dessa senare utgjorde af kommunarmens hela styrka.