Göteborgsposten – 2 juni 1871, sida 2

10I1OGCISGOPUIi1U DAämIAUdV VILLVD SE 777 er från alla länder. I Paris stredo neml. icke allenast de federerade nationalgardisterna, d. v. 8. förstädernas militäriskt bildade arbetare, utan äfven ett ganska betydande antal främlingar, hvilka rInternationale beordrat dit, för att, om saken lyckades, vara tillstädes och med kraftig hand draga konseqvenserna af segern. Den förtviflan och det till vansinne gränsande rasori, som under sista dagarno af upproret bemäktigat sig pariserinsurgenterna, var visserligen i stånd till och är helt säkert äfven medanevarigt i det stora mordbränneri som utfördes i Paris; men anstiftarno af dessa ogerningar, de som bragte dem till stånd, tillhöra det af alla nationaliteter och isynnerhet af polackar bestående revolutionära zigenarekapet i Europa, hvilket skyndade i stora skaror till Paris, för att ställa sig till kommunens och centralkomitöns försogande. Endast sådana eländmgar kunde komma på den tanken att på dylikt eätt törhärja Paris och kallblodigt utföra rådana förödelser. Så inkommonsurabla lidelserna än äro, skulle likväl den upproriska delen af Paris, om den öfverlemnats åt sig sjelf, svärligen ha förirrat sig så långt, att den tagit sin tillflykt till dessa gräsliga herostratiska hjelpmer del. Endast den bjertlöse icke-fransmannon, som i sjelfva verket ej hyser någon känsla för detta land och blott vill spela en roll, el ler vid tilltälle sälja densamma å la Dombrowski, skulle kunna komma på en så upprörande tanke. Och så har det oerhörda skott, och Vereaillerarmön har eröfrat Paris, först sedan detta förvandlats till ett omätligt likfält och on jättelik brandtomt. Frankrikes utrikesminister Jules Favre har äfven i en depesch till Frankrikes sändebud i utlandet uttalat: Insurgenternas handlingar voro icke politiska gerningar; stöld, mord och mordbrand äro brott, hvilka äro förutsedda i alla civiliserade nationers lagar och relativt bestraffas. Ingen nation kan gifva skydd åt anstiftarne till och medbrottsliogarne i dylika brott. Så soart derför personer, hvilka deltagit i pariserattentatet, öfverskrida gränserna till det land, der sändebuden äro accrediterade, skola dessa begära deras häktning. Till detta Jules Favres cirkulär om kommunisternas utlemnande är bilagd en afskrift af ett dokument, undertecknadt af Vermorel, Deleecluze, Pyat, Vallds och andra, i hvilket dessa hota med att nedbränna Paris, om man icke tillstädjer insurgenteheferna fritt aftåg och beviljar de öfriga en allmän amnesti. Jules Favre stödjer sig på denna skrifvelse för att framhålla, det kommunisterna äro verkliga mordbrännare och redan derför måste botraktas såsom vanliga, men icke politiska brottslingar. Till de öfriga regeringar, hviika; såsom vi omnämnt, anslutit sig till Favres åsigt och beslutat uppträda mot pariserkommun sterna kommer nu äfven den spanska, hvilken förklarat sig skola hålla utlomningsfördraget med Frankrike och utlemna alla de insurgenter, hvilka ötverskrida gränsen. I Bryssel har Victor Mugo af oss igår återgifaa skritvelse väckt stor förbittring hos befolkningen, hvilken gjort demonstration emot den onekligen något sörvirrade skalden och slagit in fönstren i hans boning. Indep. belge och VEtoile belge, Belgiens förnämsta tidningar klandra denna demonstration och säga, att ögonblicket är illa valdt för att efterapa dem, hvilkas bedrifter en hvar, och isynnerhet demonstraterna klandra och sördöma. Belgiska regeringens beslut att utvisa skalden har för öfrigt redan varit föremål för diskussion innan dep. kammaren, der Defaleseaux interpellerade ministrarne om orsaken till Hugos utvisning och föreslog kammaren att, med boklagande af denna stränga åtgärd, öfvergå till dagordningen. Justitieministern svarade, att Hugoes bref väckt allmän harm, emedan det erbjöd asyl åt pariserinsurgenterna, fastän dessa äro lönnmördare och mordbrännare. Ministern dAnethan sade, att Hugos bret var en förnärmelse mot Belgien; han tillade dock, att regeringen skall angående möjligen blifvande utvisningar, pröfva hvarje särskilt fall, om det är politiskt eller vanligt brott. Denna handlingsmetod, som England och Schweiz omfattat, torde således komma att bli den internationala regel, efter hvilken de fria staterna ämna behandla pariserinsurgenterna. Ett at våra telegrammer för dagen meddelar, att man hos flera insurgenter funnit en uttrycklig befallning om att anlägga mordbrand, hvilken var försedd med Kommunens sigill och undertecknad af Ulysses Parent. Denna befallning skall vål hätva de sista betänkligbeterna hos europeiska och andra makter. Thiers bekräftar i elt cirkulär, att kommunisterna af den tagna giselan mördat 169 personer, bland dem erkebiskopen al Paris. Han upplyser derjemte om, att Delescluze och Miiliere blifvit dödade. Den förres lik, hvars identitet är bekräftad, fanns på on gata. Thiers slutar sitt cirkulär med orden: Freden skall åter uppstå hos oss, men den skall ej ur alla ärliga och patriotiska menniskors hjertan kunna bannlysa den djupa smärta, at hvilken de äro genomträngda. De i Versailles befintliga pariserfångarne erkänna, att upprorsledarno redan länge varit fast beslutna att helt och hållet förstöra Paris genom eld, och man erinrar Big nu äfven en hotelse, som Valles gjorde i Vengenrför några veckor sedan, sägande: Hr Thiers,