Göteborgsposten – 26 maj 1871, sida 2

reser, jag kämpar, jag arbetar, jag andas och lefver endast för er, min älskade, och om någon olycka skulle drabba er, villo jag ej lefva en minut längre. Då Coventry hunnit till denna punkt i brefvet, gjorde han ott uppehåll och liksom en rysning genomfor honom. Det förekom honom som om alla goda menniskor borde beklaga den som skrifvit detta bref och afaky honom som undanhöll det från den bleka lidande flickan derinne. Han började tveka huruvida han skulle ytterligare fördjupa sig i brott. Efter ett par minuter höjde han på hufvudet och tänkte fullborda läsningen af brefvet. Emellertid hade Grace Carden återtagit sin vanliga plats på verandan. Hon låg på soffan och hennes ögon voro riktade ut åt hafvet med ett uttryck af förtviflan. Coventry kastade en blick genom löfverket och såg den qvinna han älskade, såg den förtviflan som afspeglade sig i hennes drag och hvilken han inom ett enda ögonblick skulle kunna skingra. Detta leder mig in på det ämne som nu bekymrar mig mest. Jag nämnde i det bref jag qvarlemnade till er, att ni skulle få höra af mig om en månad. Nu blir det sj on månad utan elfva veckor! Hvilken oro måste ni ej under denna tid ha lidit för min skull! Ni vet att