Göteborgsposten – 26 maj 1871, sida 2

de UVHorlogo) och utförde den norra flygeln så långt, att Louvren stod till hälften färdig. Den andra hälften, den 8. k. Nya Louvren, tillbyggdes under Ludvig XIV, neml. de på ayd-och nordsidan bristande fagadeändarne at Louis Levau, och ostsidan af läkaren Claude Perrault, som der efter sina egna ritningar uppförde den berömda kolonnaden. Fyra flyglar, hvardera med en stor genomgångeport i midten, inneslöto nu slottets gård inom en liksidig fyrkant. Men med den nya Louvrebyggnaden gick det emellertid långsamt. Ludvig XIV intresserade sig ej längre derför, och efter hans död försummades slottet alldeles. Sedan Paris nästan alldeles uppgifvits såsom kongl. residens för Versailles och Fontainebleau, beboddes detta slott först af qvarblifna hoffolk och embetsmän, derpå endast af alla slags lärda och konstnärer. En boning i Loeuvren ansågs för en synnerlig ära och betraktades vanligen som en belöning. De flesta stora målarne, bilohuggarne och kopparstickarne bade der stora atelierer. I öfra våningen voro också de olika akademiernas sammanträdessalar jemte tillhörande lärosalar, och i bottenvåningen befunno sig de bekanta kongl. tryckerierna. Konventet förflyttade under revolutionen dit Nationalmusået, men sörjde föga för dettas behöriga anordnande, ännu mindre för slottets reparation, så att vissa delar af detsamma alldeles stodo och förföllo. Först år 1803 erböllo arkitekterna Percier och Fontaine i uppdrag at Napoleon I, att fullständigt reparera och färdigbygga Louvren. Mycket gjordes under det första kejsardömet, förutom återställandet af det till en del förfallna, till en del ofullbordade slottet, för den stora och ståtliga inredningen af Mus6et (Musåe N.polöon). Galleriet deremot, som skulle längs Rivoligatan förena Louvren med Tuilerierna och samtigt påbörjas från båda ändarno, hann dock icke långt. Under restaurationen och Ludvig Filip gjorde man ingenting för Louvren, åtminstone icke för dess färdigbyggande. Först Napoleon III började år 1852 de stora arbetena till färdigbyggande af Louvren under ledning och efter ritning af arkitekten Visconte, vid hvars död de fortsattes och afslötos af Lefuel år 1857. Genom dessa sista nybyggnader förenades de i 300 år ouppbörligt omändrade och utvidgade slotten Louvren och Tuilerierna till en jättebyggnad, som erinrade om de gamla romerska kejsarresidenserna och inneslöt bostäder för hofvet och hofpersonalen, kaserner, ministerier, musser, bibliotek, trädgårdar, paradplatser, ridskolor, häststallar o. s. v. Sedan Louvren länge varit boningeplats för konungarne af Frankrike, etatsfängelse för de stora kronvasallerna och skådeplatsen tör blodiga uppträden, hade det på sistone blifvit en fredlig asyl för de sköna konsterna. Det innehöll de herrligaste och fullständigaste konstsamlingar af de mest olikartade slag, de 8. k. Musåes Impöeriaux, bland hvilka följande voro de vigtigaste: Antikgalleriet; Museet för de stora egyptiska och assyriska monumenterna; Museet för den moderna skulpturens alster; Samlingen af de små egyptiska, grekiska och romerska fornsakerna; Muse Napolöon III (marquis Campanas fordna antiqvitetssamlirg i Rom); Samlingen af konstsaker från medeltiden och renaissancen ; Suveränernas Museum (en samling af saker, som autentiskt t.ilhört franska herrskare och prinsar); Tafvelgalleriet; Handteckningssamlingon; Samlingen af gamla kopparplåtar med dertill hörande koppartryckeri (chalcographie). Och dessa samlingar ligga kanske nu förstörda, nedbrända till aska! Menskligheten kan gråta blod öfver denna råhet och vildhet i hjartat af bildningens metropol. Tuslerierna, i detta århundrade de franska monarkernas residens, ligger, kanske lågo, på en plats, der de forna tegelbrännerierna (cuileries) funnos, efter hvilka slottet äfven tått sitt namn. Det gamla slottet uppfördes af Catarina af Medicis efter ritningar och under ledning af arkitekten Philibert Delorme och Jean Bullant. Någon utförlig deskrifaing eller noggrann atbildning deraf finnes icke. Henrik IV lät byggmästarne Duverceau och Duprac utvidga detta slott, i det han lät vid hörnet mot Seinen särskilt tillbygga Pavillon de Flore samt förena denna med Louvren medelst ett längs Seinen löpande galleri. Under Ludvig XIV upphöjdes genom arkitekton Levau de äldre delarne af slottet, kupolen å Pavillon de YHorloge omändrades till ett syrkantigt tak och åt stadssidan tillades den tunga hörnpaviljongen de Marsan, vid hvilken Napoleon I lät stödja ett galleri, som under Napoleon III utfördes och förenade det med Louvren, Tuilerierna var endast tillfälligtvis kgl. bostad, tills Ludvig XVI genom Oktoberhandelserna i Versailles år 1789 såg sig nödsakad att förlägga sitt residens till Paris. Sedan dess har Tuilerierna varit akådoplatsen för några af de märkvärdigaste händelserna i Frankrikes historia. Den 10 Aug. 1792 angreps slottet af parisersektionerna, bvilket bade till föjd den kgl. familjens flykt till nationalförsamlingen och tronons tall; 1793 uppolog nationalkonvontet här sitt säte. Derefter bebodde Napoleon såsom förste konsul