Göteborgsposten – 22 maj 1871, sida 1

Äfven andra frägor af hög vigt och betydelse afva varit föremål för denna riksdags förhandlinar. Så hafva större anslag till krigsmateriel, än id någon föregående riksdag, blifvit beviljade. Meel till fortsatt byggande af statens stambanor hafva lifvit anslagna samt betydliga anslag ställda till E. I:ts disposition för att understödja enskilda jernägsanläggningar. Genom hufvudsakligt bifall till M:ts nåd. proposition till ny förordning om fatigvården har denna svåra fråga vunnit en af behofet högt påkallad lösning. Det förslag till ny föreingsakt emellan de förenade rikena, som af E. M:t arit förelagdt så väl Sveriges riksdag som Norges torting, har icke blifvit i någotdera riket antaget; nen förhandlingarne härom lemna å ömse sidor tvetydiga bevis, att rikenas förening af båda folken ögt älskas och värderas. Med känslor af den innerligaste tacksamhet mot försynen, som låtit E. M:ts för tvenne folk så lyrbara helsa efter den genomgångna svåra sjukdonen återställas, och under den uppriktigaste önskan tt den Högste måtte hålla sin skyddande hand öfver konung och konungahus, anhäller Första kamnaren underd. att i E. M:ts nåd och ynnest städse å vara innesluten. Andra kammarens talman yttrade: Öfver denna riksdags begynnelse låg ett egendomligt golljug utbredt. Man kände lika djupt som allmänt fredens lycka, under det att krig annorstädes rasade, man var innerligt tacksam för en genom ymnig skörd stegrad välmåga och man gick till arbetet med hela den frimodighet, som dylika förhållanden vanligen alstra. Huruvida arbetets frukter sedermera kommit att motsvara de gynsamma inflytelserna och landets förväntan, tillhör det minst folkrepresentanterna sjelfva att bedöma. Visst är, att den största fråga, som varit riksdagen förelagd och kanske med rätta blifvit kallad svenska folkets litsfråga, tills vidare är olöst, om ock till försvarets stärkande betydliga anslag blifvit beviljade samt andra nyttiga åtgärder vidtagna. Möjligen bar lösningens uteblifvande hatt sin grund i den öfvertygelsen, att ett kort uppskof vore att föredraga tramför en befarad långvarig missbelåtenhet. Härmed må nu vara huru som helst, så måste det alltid betraktas såsom synnerligen svårt att afgöra, om eller när en gekelgammal institution bör utbytas mot en ny, äfvensom att säkert pröfva en ifrågasatt lags verkliga tidsenhghet. I sistnämda omständighet torde förklaringen särskildt böra sökas till den tveksamhet, som föranledt Andra kammaren att tör närvarande icke lemna sitt bifall till flera af de lagförslag, som varit riksdagens granskning understälda. Den mörkaste skuggan, som lagt sig öfver den ljusa taflan, har det imellertid icke stått i menniskomakt att förekomma. I en stilla död inslumrade d. 30 sistförflutne Mars landete vördade moder, H M. drottning Lovisa. Hvad hon varit för Nordens folk, derom afgifva den allmänna sorgen och saknaden ett starkare vittnesbörd än alla beskrifningar. Frid öfver hennes stoft, ära åt hennes minne! Måtte Gud länge bevara vår konungs eget dyrbara lif, förskona konungahuset från nya sorger och beskydda fäderneslandet! Med denna önskan frambär riksdagens Andra kammare nu sin underdåniga afskedshelsning och anbåller att i E. K. M:ts nådiga ynnest tå vara innesluten. Vid återkomsten till Första kammarens sessionssal stälde dess talman, grefve Lagerbjelke, följande atskedsord till ledamöterna: Mine herrar! Innan vi nu för sista gången under denna riksdag åtskiljas, anhåller jag att till kammarens ledamöter få frambära min vordnadsfulla och hjertliga tacksägelse för den vänskap och välvilja, som i så rikt mått kommit mig till del och hvaraf minnet alltid skall af mig i tacksamt hjerta bevaras till kammaren. Vända vi blicken tillbaka på de nu afslutade arbetena, gifva de mången anledning till berättigad illfredeställelse. Flera vigtiga frågor hafva genom dem fått sin slutliga losning, och alltid har fäderneslandets väl varit denna kammares högsta ledstjerna. Denna riksdag efterlemnar dock till en kommande afgörandet af den vigtigaste fråga, som förekommit efter det nya representationssättets införande. Detta uppskot måste djupt beklagas; men känslan för fäderneslandets ära och trygghet har ännu aldrig till Svea folk ställt sin fosterländska maning utan att des mäktiga röst till slut tormått qväfva missljuden och till enig samverkan förena allas krafter. Matte stunden härtill snart vara kommen! Säkert är att, då det svenska försvarsverket åter står fullt ordnadt, skall det tillkomma Första kammaren en framstående plats bland dem som mest bidragit dertill, att det stora målet blifvit vunnet. Lifligt öfvertygad om sanningen häraf, anhåller jag vördnadsfullt att i herrarnes vänskap och välvilliga hågkomst få vara innesluten. På kammarens vägnar besvarade frih. Sprengtporten detta tal. Till Andra kammarens ledamöter yttrade dess talman, erkebiskop Sundberg, följande: Mina herrar! En afskedsstund är ånyo inne och vi skola härifrån återvända till våra särskilda verkningskretsar. Det är lyckligt, om vi dit medtaga ett godt samvetes vittnesbörd i afseende på de pligter, som här ålegat oss. Menniskors klander och beröm betyda då ganska litet. Att ett drygt mått af det förstnämnda slaget blifvit denna kammare offentligen tilldeladt för ett måhända oväntadt beslut i riksdagens största fråga är oss alltför väl bekant. Men böra vi deröfver harmas eller känna otålighet? Jag för min del tror det icke. Vi måste tvärtom ovilkorligt betrakta den allmänt sjudande ifvern för ett starkt nationalförsvar såsom ett af tidens bästa tecken, äfven om samma ifver fäller hårda domar öfver hvad vi gjort eller försummat. Det är folkrepresentantens pligt att i hvarje angelägenhet lugnt pröfva icke blott om, utan ock huru en sak bör ske. Då nu just rörande detta huru och ingenting annat meningarne tyvärr ännu visat sig vara så delade, att sammanjemkning dem emellan tillsvidare blifvit omöjlig, så torde detta i sjelfva försvarsfrågans hufvudsak resultatlösa förhållande snarare få anses såsom beklagligt än fördömligt. Låtom oss emellertid hoppas på kommande dagar ,god vilja och oskrymtad fösterlandskarlek. Det gifves ej någon svensk man, som vill uppoffra en tumsbredd af detta ————————Are—Lp— 75 DE VI — mn mn S— —