Göteborgsposten – 22 maj 1871, sida 1

nader sedan, da han gaf honom o en liten pension för gjorda tjenster. Han vågade ej lemna villan i någon honom mindro tillgifven persons värd än denne Lally. Mannen kom slutligen, erhöll noggranna instruktioner, och derefter for mr Coventry till Eastbank. Han fann hvad han tyckte vara vålnaden af Grace Carden, liggande på en Boffa och blickande utåt hafvet. Vid hennes åsyn tog han förfärad ett steg tillbaka. — Hvad har jag gjort? Dessa sällsamma ord undföllo honom utan att han visste hvad han sade, Grace hörde dem, men gjorde sig ej mödan att fråga efter deras betydelse. Hon yttrade blott: — Jag lefver, som ni ser. Ingenting dödar. Det är besynnerligt: vi dö af ett fall, ett slag, af att vi sväljt en knappnål, och jag har dock ej kunnat dö. Men ni ser sjelf sjuk ut. Hvad fattas er? — Kan ni fråga mig det? Vid dessa ord, hvilkas mening naturligtvis skulle vara att hennes sjukdom vore orsaken till hans, vände hon med trött min bort hufvudet och såg utåt hafvet, Coventry satt stum och betraktade henne ömt. Han var ännu en gång vid hennes sida, och ingen rival var i närheten. Han ville studera alla vexlingarne i hennes sinnesstämning, och om haa till en början vore blott likgiltig för henne, torde den tid komma då han skulle bli något mer. Han tillbragte fyra dagar i Eastbank och yttrade aldrig ett ord om kärlek; men hang smekande stämma ljöd