Göteborgsposten – 22 maj 1871, sida 1

orm. De begge kamrarnes ledamöter hade i srocession begifvit sig från sina samlingsrum till yrkan. Texten till predikan var hemtad ur Konung )avids Psalm n:r 33 v. 12, så lydande: Saligt är let folk, hvilkets Gud Herren är; det folk, som han ill ett arf utkorat hafver. Ämnet för predikan var: Den salighet ett Herrans folk eger i och ge wom Herrans ord. Sedan gudstjensten var afslutad, begåfvo sig camrarnes ledamoter till rikssalen, som öppnats kl. 12 och var uppfylld af åskådare, förnämligast lamer. Efter riksdagsledamöternas ankomst infunno sig enkedrottningen samt hertiginnorna at Ostergötand och Dalarne jemte uppvaktningar och intogo sina platser å den kungl. läktaren. Diplomatiska kåren hade förut intagit de för densamma anvisade platser å läktaren midt emot den kungliga. Klockan omkr. 1 satte sig den kungliga processionen i gång, hvarvid en afdelning at Lifgardets till häst musikkår blåste en marsch, hvarmed den fortfor, tills konungen intagit sin plats å thronen. Bakom denna voro konungens stora vakt och uppvaktande placerade. Hertigen af Östergötland intog sin plats på konungens högra sida och hertigen af Dalarne på den venstra. Sedan ljud äskats af riksmarskalken, framträdde almännen och framförde hvar för sig i kamrarnes namn afskedshelsningar, hvarefter statsådet och chefen för civildepartementet uppläste riksdagsbeslutet. Konungen upplöste derefter riksdagen och hemförlofvade kamrarnes ledamöter med följande ord: Gode Herrar och Svenske Män! Allvarliga äro de pröfningar, som det behagat Herren att låta mig genomgå. — Jemte det Jag varit angripen af en långvarig och svår sjukdom, hvilken en tid satte Mig ur ständ att sjelf utöfva Riksstyrelsen, har Jag genom min högt älskade Gemåls dödliga frånfälle lidit en för Mitt hjerta ytterst smärtsam förlust. Att känslan af denna förlust äfven delas af det Svenska Folk, som den hädangångna i lifstiden med så varm kärlek omtattade, derpå har Jag äfven från Eder mottagit de mest ojäfaktiga bevis. Genom det först af Norges Storting och sedan af Svenska Riksdagen fattaue beslut att icke godkänna det framlagda förslaget till Föreningsakt mellan Sverige och Norge, har det af Mig enligt Svenska representationens uttryckta önskan gjorda försök till fullständigare ordnande af de unionella förhållandena icke vunnit framgång. Hvad nu icke lyckats skall måhända en gång framdeles, sedan Folken under en lifligare beröring lärt att med större förtroende möta hvarandra, utan svårighet ernås. Efter den behandling, I egnat åt förslaget till författning rörande fattigvården, är den med längtan motsedda lösningen af denna fråga snart att förvänta. Ätven i andra ämnen, rörande hvilka Jag till Eder framställt förslag, äro beslut fattade, hvilka Jag hoppas skola blifva till allmänt gagn. Bland de angelägenheter åter, som icke vid denna Riksdag hunnit till ett önskligt mål, intages trämsta rummet af den fråga, som Jag vid Värt förra möte på detta rum lade Eder särskildt på hjertat, frågan om landets försvar. Nödvändigheten at dess förstärkande hafven I erkänt, när I med fosterländsk beredvillighet lemnat större delen af de anslag, som Jag äskat för materiel, befästningar och specialvapnens utveckling, men den ännu vigtigare förstärkningen i lefvande kraft, som borde vinnas genom värnpligtens utsträckning, är för tillfället omintetgjord genom uppställandet af förbehåll, som bvarken Riksdagen i sin helhet antagit eller Jag skulle kunnat godkänna. En samvetsgrann vård om Rikets välfärd medgifver dock icke något dröjsmål med landtförsvarets slutliga ordnande. Till ytterligare behandling af detta ärende, nog vigtigt att för sig påkalla en odelad uppmärksamhet af folkets samlade ombud, är Jag derföre betänkt att, om oförutsedda hinder icke möta, sammankalla en urtima Riksdag, förvissad som Jag är, att ingen ibland Eder vill undandraga sig de mödor och uppoffringar, som derifrån äro oskiljaktiga, allenast en ökad trygghet sålunda kan åt fosterlandet beredas. Jag förklarar härmed detta lagtima Riksmöte afslutadt och förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, med all Kunglig Nåd och ynnest städse välbevågen. Konungen återvände kl. 12 till sina rum, företrädd af processionen i samma ordning, som den iakttagit till rikssalen. Riksdagens ledamöter återvände derefter från rikssalen till sina samlingssalar, der talmännen togo farväl af ledamöterna och af dem emottogo uttryck af deras tacksamhet. I Första kammaren hembars denna tacksamhetsgärd af frih. Sprengtporten och i den Andra af hr Hierta. Vi meddela här nedan de begge talmännens tal på rikssalen, så lydande: Första kammarens talman yttrade: Då Första kammaren nu vid riksdagens slut inför H. M:t tolkar sin underd. vördnad, anhåller kammaren att dermed få förena uttrycken af den i hvarje svenskt hjerta boende känsla af oskrymtad sorg vid den svåra förlust, som E. M:t och de förenade rikena lidit genom H. M:t drottningens dödliga frånfälle. Då den unga furstinnan törst beträdde Sveriges jord, hade den allmänna tillgifvenheten för hennes blifvande make och för konungahuset redan på förband gjort de känslor hjertliga, hvarmed hon at Sveriges tolk välkomnades. Hvad hoppet då lotvade har verkligheten sedan i fullaste mått hållit. De höga dygder, genom hvilka drottningen gaf det äulaste föredöme, och den sanna tillgitvenhet. hon egnade sitt nya fädernesland, hafva i folkets hjertan åt henne rest en oforgånglig ärestod: välsignelse ötver hennes minne. Den stora frågan om försvarsverkets ordnande har icke vid denna riksdag funnit sin för fåderneslandets ära och trygghet så högst önskvärda lösning Matte detta beklagliga uppskof snart upphöra. De hinder och den oklarhet, som skilda meningars strider vålla, kunna göra vägen svår och hindersam men kärleken till täderneslandet har i Svea land öfvervunnit svårare hinder och förlikt häftigare stri der, och den skall äfven nu segrande bestå profvet LL —I —