Göteborgsposten – 20 maj 1871, sida 1

Hon började att vänja sig vid tanken på två förhållanden: först att den man hon älskade var död; sedan att den man hon älskade och för hvars skull hon nära tillsatt lifvet hade älskat en annan lika mycket som henne sjelf. Det var sällsamt nog denna sista sorg som räddade henne. Hon förlät honom af allt sitt hjerta, ty han var död; hon fann ursäkter för honom, ty hon älskade honom; men alldenstund hela hans hjerta ej tillhört henne, upyreste sig hennes stolthet och blygsamhet emot att dö för honom, och hon beslöt att lefva; hon sträfvade eftor att få behålla lifvet och det lyckades henne. Slutligen som hon var qvinna, ehuru en ädel sådan, hatade hon Jael Dence. Hon var ej ensam i verlden. Hennes fara, hennes sjukdom och hennes sorg hade visat henne skatten af en fars kärlek. Han satt hela timmar vid hennes sida med hennes hand i sin och betraktade henne med rörande oro och tillgifrenhet. Affärer tvungo honom att emellanåt resa in till Hillsborough, men han påskyndade dem med feberaktig ifver för att så snart som möjligt komma tillbaka till henne. Hon såg affärsmannen förvandlad till en man som endast lade i dagen sin varma kärlek till houne och hona kände sig tacksam derför. — Ack, pappa, sado hon en dag, föga kunde jag tro att du älskade din stackars Grace så mycket. Du älskar väl ej något annat barn mer än mig, pappa, eller hur? — Mitt älskade barn, det finnes ingen på jorden som jag älskar mer än dig. När skall jag få se dig småle igen? — Konske om ett par år. Gud vet.