Göteborgsposten – 17 maj 1871, sida 1

Från Utlandet. Vi äro i tillfälle att i dag meddela ett fullständigt referat af det tal, hvarmed furst Bismarck inom tyska riksdagen d. 12 d:s redogjorde för underhandlingarne om det definitiva fredsslutet mellan Tyskland och Frankrike. Detta tal löd sålunda: Vi hade vid afslutandet af den preliminära freden öfverlemnat oss åt hoppet om, att den definitiva freden skulle inom sex veckor vara afslutad; vi hade dervid räknat på, att den regering, med hvilken vi afslutat den preliminära freden, skulle vara i besittning af det obestridda herraväldet i Frankrike. Detta hopp har, såsom bekant, icke förverkligats, utan har regeringen haft att kämpa mot ett ännu icke öfvervunnet uppror. Ett vidare dröjsmål med förhandlingarne måste derföre hos oss uppväcka en viss fruktan, huruvida äfven landet genom fortvaron af dess inre strider, isynnerhet huruvida den nu i spetsen stående regeringen eller den, som skulle komma att följa henne, skulle vara i stånd att uppfylla de till oss ingångna förpligtelserna. Preliminärfreden sysselsätter sig med de vigtigaste frågorna i fredsslutet, på fullgiltigt sätt likväl endast med de territoriala afträdelserna och med betalningen af krigsskadeersättningen. I afseende på den första frågan var det omtvistade föremålet i våra händer, och det var icke sannolikt, att utförandet af denna bestämmelse kunde sättas i tvifvel. I afseende på den andra punkten träffar den fruktan, jag förut nämnde, fullständigt in på såväl viljan som äfven förmågan att definitivt utföra den. Det fallet är ju icke sällsynt, att en preliminär fred afslutats och att man icke lyckats att i rätt tid enas om det oundvikliga fullständigande, som behöfves för den definitiva freden, hvadan en af de båda parterna för bevarandet af sina intressen föredragit att åter öppna fientligheterna. Jag fruktade att vi stodo nära denna evenlualitet, hvarför det var nödvändigt för mig att genom personligt samtal med medlemmar af den franska regeringen få sakernas ställning riktigt klar för mig. Det skulle icke funnits någon anledning att angripa den franska regeringens trupper, men vi skulle enligt min politiska öfvertygelse, om vi måst frukta en allvarlig kränkning af våra intressen, varit i tillfälle, att göra slut på osäkerheten derigenom, att vi intogo Paris antingen efter öfverenskommelse med Kommunen eller med vapenmakt och derefter, i be