Göteborgsposten – 15 maj 1871, sida 1

kriog, men kunde ej so något. De förlorade dock ingen tid. Raby bad Amboyne gå till venster och skyndade sjolf i motsatt riktning, Ett rop af fasa från Raby; Han hade funnit en qvinnokropp slytando i en af dammarne, med hufvudet neråt. Han gick genast ut i vattnet och drog den till stranden, doktor Amboyne hjelpto honom. Ansigtet var spöklikt; kroppen var orörlig. — Vänd hennes ansigte neråt, sade doktorn. Bär henne varsamt. En tog vid skuldrorna, den andre vid foten; de buro henno försigtigt in i salen och lade ner henne framför elden. Hon liknade en drypande marmorbild. Amboyno föll på knä bredvid henne och försökte förgäfves upptäcka något tecken till lif. — Oh! sode han, är det möjligt att en sådan varelse kan bli bortryckt i lifvets vår? — Död! utropade Raby darrande. Gud förbjude det! En af hennes förfäder räddade on Rubys lif i striden, en annan räddade en Raby ur en skummande flod, och jag skulle ej kunna rädda henne ur en liten damm! Hon är den sista af denna trogna slägt, och jag är den siste Raby! Under det han så klagade och tårarne runno nerför hans kinder, npptäckto Amboyno en svag skälfning i hennes strupe. — Tyst! sade han åt Raby. Det fanns en gammalmodig bläsbälg vid eldstaden;