Göteborgsposten – 11 maj 1871, sida 1

— ——— —— undan från den olyckliga franska hufvudstaden, voro vi, samma dag mitt förra bref skrefs, kl. lse It00 på aftonen å Norra Bangården. Folk strömmade till i massor, under det en mängd kommunalgardister voro uppställda ötverallt för att mönstra och arrestera, om de kunde få tag i någon stackars parisare, som hade den oturen att se ut för att vara mellan 19 och 40 år och ville söka att komma undan ur röfvarehopen. Sedan vi lyckats erhålla biljetter, återstod det att komma in i väntsalen. Vid ingången till densamma vore tvenne vakter posterade, båda ruskiga till det yttre, ett par riktiga typer för Bellevillare. Våra pass framvisades och mönstrades. Suedoisk, läste den förste (passen voro utfärdade på franska språket af vår legation i Paris). Han kunde likväl icke få klart för sig, hvad det var för slags folk. Den andre satte på sig sina glasögon, genomögnade passen, och med en blick som tycktes säga till kamraten: Du är ett nöt! yttrade han : Ces sont des Anglais! Passea, Messivurs! Hvilken artighet! Lemnande honom i den tron, att vi voro engelsmän, banade vi oss väg och hade inom kort fått plats i en waggon. Då tåget brusade åstad, hörde vi från södra sidan af Paris kanondundret. Snart voro vi i St. Dåönis, der sachsare gjorde tjenet vid jernvägsstationen. Under det korta uppehållet samtalade vi med en, som tittade in i vår kup6. Hur är det, akolen j in i Paris? frägade jag. Nej, så dumma äro vi icke. Vilja transmännen skjuta ihjäl hvarandra, så gerna för oss. Vi önska blott att. få komma hem igen och att die ganze Geschichto snart vore slut-— ÅJag är ölbryggare, sade en annan sachsare, som kom till, och jag längtar åter till bryggeriet, som eges af min sar. Resan fortsattes. Eftersom det var mörkt kunde man ej se de sorgliga minnena etter förstörelsen på denna sidan om Paris, men af sådana minnen hade man för öfrigt mer än nog. Den, som rest med jernväg nattetid, vet, huru det vanligen går till. Först samtala reskamraterna med hvarandra, de, som äro främmande för de andra, tiga mestadels i början. Sedan maa farit en stund, börjar samtalet dock blifva mera allmänt. Så äfven här, sedan vi först inbördes gitvit lu t åt våra känslor öfver att lyckligt och väl befinna oss utom skotthåll för alla de tänkbara och otänkbara faror, eom på sista tiden omgåfvo oss i Paris, och äfven afhört samma utbrott från de andra resenärerna. Förutom oss svenskar, voro i kupen flera belgiska familjer och en del fransmän. Om någon af dessa senare var mellan 19 och 40 år, vill jag låta vara osagdt. Alla med en mun fördömde Kommunen och dem, som störtat Paris och Frankrike. i detta gränslösa elände, som bragt så många tusende familjer i sorg och från välmåga till tiggarestafven. Efter en stunds samtal började sömnen ta ut sin rätt. Lycklig den, som kunde finna något att stödja sig vid; de andras hufvuden började nicka åt höger och venster; en hvar försökte på bästa sätt att få sig en lur, hvilket mer eller mindre lyckades. I haltsofvande tillstånd passerade vi sålunda Compiågno. Å Jernvägsstationen befunno sig en del preussiska otficerare och soldater; i öfrigt var allt tyst och stilla, och högst få passagerare lemnade tåget här. Snart randades morgonen, och man kunde låta blicken ila ut öfver de omgifvande landskapen, hvilka på de flesta ställen stodo i den herrligaste grönska, och med undantag af de söndersprängda, men nu provisionelt lagade jernvägsbroarne, syntes här ej några märken efter kriget. Efter en timmes färd voro vi i S:t Quentin, hvars bangård bär en mängd spår efter beskjutningen. Derifrån gick färden till Erguelines, hvaret don belgiska tullstationen befinnes. Visiteringen af våra saker gick hastigt för sig, och efter 14 timmes dröjsmål befunno vi oss i en belgisk jernvägskupå på väg till Charleroi. Sedan vi ötverskridit belgiska gränsen, blefvo omgifningarne mer och mer intressanta; i stället för slättlandet eom vi farit igenom, hade vi nu höjder och dalar samt öfverallt industriela anläggningar. Vi befunno oss snart vid Charleroi och med detsamma midt i medelpunkten för Belgiens industriela etablissementer. Till venster om jernvägen löper Sambrefloden, vid hvilken Charleroi är beläget. Sjelfva staden är icke storartad, men det hela är en storartad bild af arbetet och industrien. De hundradetals höga skorstenarne, som resa sig öfver de mörka fabriksbyggnaderna, i hvilka arbetet vid ugnar och hardar, vid eld och lågor gick i Svindlanda fart: da höma oatanlkalahae. an 4