Göteborgsposten – 6 maj 1871, sida 1

da så vall antill hvarandra, att deras lågor bilda en enda sammanhängande eldlinie? Så äfven här. I ofantliga raka linier sträckte sig detta ljusband uppför kullar och ner i dalar, endast här och der i sin likformighet afbrutet af en och annan antänd grantelning, som här gjorde samma effekt som mareschall-pyramider vid illumination. Ju närmare man nalkades brandstället, deste mera försvann dock denna illusion och vid anblicken af det till släckningen uppbådade manskapet, som, beväpnadt med hackor och spadar, rörde sig af och an mellan lågorna och de qväfvande rökmolnen, trodde man Big nästan se en tableau vivant, arrangerad efter takmålningen i någon af våra landskyrkor eller en at Hoffmanns hemska spökscener återgifven i verkligheten. Klockan är nu långt liden på morgonen och återfärden måste anträdas. Tumlaren, som, efter att ha krupit på knäna öfver en bäck al 12 fots djup och med en elefants vighet krafsat sig upplör en berghäll af några alnars höjd, uppenbarat sig vid branden med stukad Angresiare, blödande ansigto och i total saknad af chemiseoch manschettknappar, bäfvar vid ordet återtåg, vid tanken på det oberäkneliga antal kullerbyttor, som möjligen ännu kan återstå och känner sig frestad att med jägaren på Dardels bekanta karrikatyr utropa: Jag anhåller att få gå hem! men — här gifves ingen annan utväg än att gå på eller rättare under som förut och då han skäms för att låta bära sig, bär det af ännu en gång. Men — då våra läsare antagligen nu äro lika trötta på att följa honom, som han ännu i denna stund är det efter vandringen, anteckna vi endast, enligt mannens egen uppgift, att ordningstalet vid sista kullerbyttan var tjugosex och att en dryck vatten ur Kärralunds källa efter denna sjeltskapade Torture a la romaine och serveradt ur en enkel bleckskopa, smakade honom bättre än ett glas iskyldt Monopol ur den finaste kristall — och det vill säga mycket! IIvad vore lifvet utan sås, yttrade en gång vid ett middagsbord en extravagant gastronom i sin förtjusning till sin bordsgranne, men, noga räknadt, hrr Monopol-dyrkare och sås-entusiaster: hvad vore väl lifvet utan friskt vatten? Varen så artiga och nägon stund, då ni behöfven med en promenad kittla aptiten till an ostronfeukost eller tacrkullmiddag, att; styra edra steg un samhällets höjder, N. B de, der man äter sill och potatis och dricker vatten. Har ni, min herre, som vid middagsbordet föraktligt skjuter undan vattenkaraffen, har ni någon gång betraktat dessa krökta figurer, vanligen qvinnor eller barn, som hvardera kanske ett par gånger nödgas släpa upp på någon af våra Otterhällor ett par små, men ack, ändå så tunga, så tunga vattenämbar! Har ni sett det och reflekterat öfver att detta är deras Chateau dYquem, Heidsieck och 1848 års Portvin, då kan ni också lätt ana, hvilken fröjd den enkla vattenpost, som sistl. Lördag uppsattes på Stora Otterhällan, väckt bland befolkningen derstädes, en fröjd, som vi, på derom framställd anhållan, hjertligen gerna härmed framföra vederbörande till kännedom. Victorien Sardous stora skådespel Fäderneslandet har nu gitvits härstädes trenne gånger, men har ej lyckats ådraga sig någon större uppmärksamhet. Då stycket är uppsatt med stor omsorg, öfversättningen vårdad och utförandet i, allmänhet tillfredsställande, kunna vi till detta, för dir. Åhman föga tillfredsställande resultat, endast finna tvenne orsaker. Den första träffar stycket sjelft, betraktadt som konstprodukt. Bestridas kan väl ej att förf:s fyndighet i plananläggning och intrigutveckling, hans förmåga att skapa effektfulla och i spännande intresse snart sagdt åskådarnes känslor marterande scener, hans mästerliga behandling af dialogen och styrka i karakterernas konseqventa utveckling äfven här högst sällan förneka sig, men han har i ÅPatrie bragt det af den nyare franska dramatiken med så stor förkärlek behandlade temat äktenskepsbrottet till sin spets. Det torde väl tyvärr knappast kunna bestridas, att sådana karakterer som Dolores kunna finnas till i verkligheten, men en annan fråga blir, om man ej öfverskrider det skönas gräns genom att framställa den på scenen. IIar emellertid förf. nu gjort detta, så har han dock helt visst ettdera skrifvit rollen för någon bestämd skådespelerska eller ock tänkt sig dess återgifvarinna som en talang, mäktig att på samma gång uttrycka den mest brinnande passion och derjemte i besittning af törmågan att så att säga adla det låga i karakteren, att genom den yttre apparitionen, genom att lesva sig in i rollen, rycka åskådaren med sig och derigenom, för ögonblicket, väcka hans medlidande i stället för hans vedervilja och förakt. Att denna uppgift öfverstigit måttet af fru Pousettes förmåga som dramatisk artist, deri se vi andra orsaken till styckets medelmåttliga framgång. På samma gång vi villigt erkänna de aktningsvärda bemödanden som, särdeles vid de båda sista föreställningarne, röjde sig i uppfattningen och återgilvande af karakteren, nödgas vi dock anse, att fru Pousette endast gaf en matt kopia af törfattarens med djerf sydländsk kolorit målade original. Detta omdöme bör så mycket mindre kunna anses för omildt, som vi med fog hålla före, att endast en eller två svenska skådespelerskor — en Elise IIwasser eller Lotten Raa — med framgång skulle kunna lösa en uppgift i så svår, att endast en talang af allra första 1 1 5H