Göteborgsposten – 6 maj 1871, sida 1

Tårdlled brinner, Landvetter brinnerÄ, -Alingsås brinner, se der de många olika utläggningar af det flammande fenomenet, som gjordes af dem, hvilka åtnöjde sig med att på afstånd betrakta det och derefter beskedligt knoga hem i sina borgerliga pauluner för att kunna vara riktigt fullsöfda till Första Maj. Dock icke alla voro mäktiga af detta sublima lugn. Det fanns en och annan, som j sitt sinne bar en eld mer tärande än den, som afspeglade sig på himlahvaltvet, vetgirighetens nemligen, det okufliga begäret att med egna ögon ölvertyga sig om denua elds uppkomst, utsträckning och härjningar samt framtör allt hrar det oerhörda bålet var placeradt. Det är en dylik gynnares sannfärdeliga skildring af sina irrtärder till lands och vatten under sökande efter roten och upphofvet till skenet, som vi här nedan i korthet meddela. eStjernorna blänka Valborg till heder, men Forsta Maj vill ej vara sämre, derföre bjuder han på bål, eller rättare på glögg och en sådan af de kolossalaste dimensioner. Se buru präktigt de blå, gula och röda lågorna slå upp derifrån, märk denna guldkantade rök, som långsamt vältrar sig upp mot natursalongens höghvälsda tak, liksom menande: ÅKom hit, kom hit, go vänner! Ja, ja, dit måste vi! Efter ett planlöst irrande i ett anspråkslöst åkdon befinna vi oss slutligen på en plats, från hvilken sjelfva härden för de frossande lågorna tydligt kan skönjas, men här heter det också samtidigt: Längre komma vi ej med åkdon, här måste man spatsera! Spatsera, eh bien, hvem är väl ledsen för en dylik promenad, det ser knappt ut att vara så längt som från Skeppsbron till Göta Källare och hvad är väl det för den, som går Danska vägen som ingenting! Alltså, framåt! Hädiska tanke, olycksaliga förvillelse! Tänka på Södra Hamngatans trottoirer, Danska vägens makadamiserade golf nu, då det är fråga om... Men låtom oss ej gå händelserna i förväg! Till en början artar sig allting till det bästa. Den väg, vi slå in på, är herrgårdsvägen till utmarkerna, således visserligen en smula knölig, men rätt trafikabel. Upprymd öfver sin egen manhaftighet nedlåter man sig till att öppna en kouversation med vägvisaren, en beskedlig torpare, hvars omornade uppsyn avger vida större intresse för bäddens ljusva iden än den mest romantiska eldsvåda. — Nå, min gubbe, ni blef väl bra äneslig, då oldsvädan började i pauwr — I natt! Åh, Herre Jesses, de har bronnet senna i Fredas. Åh inte har vi vart ängslia inte. De kommer allri te skogen! — ÅHnafsaldiga varelse, derföre att elden ej kommer till skogen, så... ja, de bönderna äro sig altid lika, ungefär så der gestaltar sig vår tanke. gång, ända tills processivnen (vi äro nemligen 4 å 5 :intresserade i sällskap) plötsligen gör halt vid en hög stengärdesgård. är måste vi klifva öfver. — Klifva? IIär finnes väl en grind någonstädes . — Väl möjligt, men icke ha vi tid att leta efter några grindar nu. Apropos, ni har väl vattentäta skodon: Det är oss frågan gäller. Vattentäta skodon? Hvarför frågar ni så ... vi XY ju på land nu, vet jag ... — sån jo, jag menade det å kanske liten smula vått i mossarne och så få vi visst vada öfver ett par små bäckar. Vi känna vid dessa ord en rysning genom hela kroppen, mossar alt klitva i och bäckar att hoppa öfver och detta till på köpet midt i natten. Oändligt småtrefligt för den, som midtpå ljusa dagen knappast vågar ett skutt öfver en något så när bred rännsten. ÅKanske ni inte följer med längre utan vänder om här? Dessa ord, uttalade med en viss sarkastisk betoning, väcka till lif vårt slumrande mod. Vi trycka vår obeqväma felbeylinder fastare på butvudet, kasta en melankolisk, vemodigt aningsfull blick på våra Lalligators spjexor, stoppa händerna i fickorna, sätta pince-nezen säkraro på näsan och denna ett stycke högre i vädret samt utbrista med minen af en lacedemonier vid Thermopylee eller en insurgentanförare på en pariser-barrikad: ÅIIvad vänta vi på? Låtom oss skynda till målet ! Aldrig har väl det obetänksamma öfvermodet blifvit hårdare eller ögonblickligare bestraffadt. På andra sidan gärdesgården, som, efter ett fasligt ramlande, pustande och anropande af onda makter, ändtligen lyckligen ötverskreds, vidtog en ofantlig ljungmosse. Lätta som rågetter hoppa alla deltagarne i processionen från tufva till tufva, endast en olycklig skugga ser man vanka hit och dit med halfva kroppen öfver, den andra halfvan under jord. Ibland försvinner han belt och hållet, några sekunder förgå och åter aftecknar sig hans irrande kontur mot den blodröda bakgrunden. Det är den nyss så stolte lacedemoniern, den tappre insurgentgeneralen. I saknad aft tillräckligt kurage för att voltigera på tutvorna faller han på den luminösa iden att klifva emellan dem med den glada påtöljd, att understundom högra benet sjunker ned ända will höften, under det att det venstras knäskål ger den nu blygsamt och (0, så förgäfves) forskande sänkte pince-nezen med thy åttöljande stativ en knuff, som kommer synverktyget att försvinna i natten och dess stativ att flyga i blod, ända tills slutligen denne Kolltorps-mossarnes Livingstone far hufvudstupa ner mellan ett par jättetufvor, under det att hans båda fortkomstledamöter i jul endrägt fakta i luston som armarne no på en 2 2 in pe — 12 2 n —— — — — — OA — — — AA