Göteborgsposten – 6 maj 1871, sida 1

Göteborg. D. F. Bonniers I i återge sina roller med dessa skådespelares vanliga routine, båda dock måhända inläggande alltför mycket af sin egen individualitet i rollen, och hr Vagner — ja, hr Wagner spelar, i korthet sagdt, så utmärkt, har sådana momenter af verklig inspiration, att man tryggt kan säga, att det är han, som räddat stycket från totalt fiasko. En täckare Raphaöle än m:ll Johannesen kan troligen ingen teater i verlden uppvisa och hennes sätt att framsäga repliken: Jag gjorde mig allt lite sjukare än jag var har hvarje gång tramkallat ett bifallssorl i salongen. I Frihetsbröderna har deremot dir. Åhman gjort ett godt fynd och vi tro oss ej behöfva anses som en falsk profet, då vi förutspå stycket den här exempellösa framgången af minst halfva tjoget föreställningar. Den insända uppsatsen i senaste krönikan från den, som vi ha anledning förmoda, qvinliga signaturen C., har framkallat nedanstående genmäle, som vi ej velat vägra plats, då vi städse sökt hylla den gamla satsen: audiatur et altera pars. Rättmätigheten af de deri gjorda skarpa anklagelserna, nå ja, den öfverlemna vi åt åde anklagade att taga 1 nogsamt öfvervägande. Genmäle. (Fru, Fröken eller Mademoiselle) C. ,jemte många medsystrar? ha lagt i dagen en viss oförsigtighet genom deras i förra Lördagens veckokrönika införda anmärkning, enligt hvilken de alltsom oftast skulle finna sig nödgade på sin färd göra krokvägar för att undvika mönstrande blickar från täta klungor ungherrar vid af dem (C. och medsystrar nemligen) särskildt uppgifua gathörn. Tillrättasisvingen må nu vara välförtjent eller icke, men obetänksam är den, enär den ger de tillrättavisade en nära till hands liggande anledning att blotta just de anmärkandes svaghet i en punkt, som icke torde böra anses ovigtig. Den förmenta anledningen till nämnda krokvägar kunna vi nemligen icke godkänna i annan mån än att den öfverdrilna blygsamheten bar sin grund uti en oforlätlig misstiktuing i uppfostran hos vårt samhälles feminina (n. b. de infödda göteborgsdamerna med ett och annat älskvärdt undantag), hvarigenom de icke våga på gatan utsätta sig för attacken af en artighetsbetygelse, som de veta sig endast på ett sätt kunna besvara. För att nu icke vara eller synas orättvisa, vilja vi, hvad helsningsmetoden angår, indela den bildade klassen af vårt samhälles damer i fyra kategorier, nemligen: 1:o de som kunna, vilja och alltså helsa väl, 2:o de som vilja men icke kunna, 3:0 de som kunna men icke vilja, samt slutligen 4:o de vanlottade, som hvarken kunna eller vilja; bland hvilka senare isynnerhet ntmärka sig de uppväxande, som nyligen lemnat skolan dervid bevisande att de i densamma icke inhemtat tillräcklig kunskap i belesvenhetsläran; en försummelse, som la chere mårer likväl borde, om också sent, kunna godigöra, förutsatt att hon sjelf icke tillhör samma kategori, eller mahända anser sedligheten säras at en skyldig artighetsbetygelse. Men låtom oss nu egentligen fästa oss vid andra och tredje kategorierna: de som vilja, men icke kunna och de som kunna, men icke vilja. — Dessa befinnas i allmänhet ha lemnat flick-ären bakom sig och väcka således anspråk åtminstone på vanlig höflighet, men huru motsvara de dessa anspråk? Jo, en dylik persona questionis finner sig ichalltid å fmaljg : (on mvägar frida vadvika besvarandet af en mötande manlig individs battaftagning, nåväl, hvad är att göra? hon trotsar alla konvenansens billiga fordringar antingen genom att belt blygsamt nedslå ögonen, efter omständigheterna kasta dem till höger eller venster, beroende af från hvilken sida obehaget hotar, eller är kanske courageuse nog att blicka den artige skarpt i ögat, men utan den ringaste åtbörd, som kan antyda någon bekantskap med den oförsynte som vägar besvära henne, ett Äsätt att vara, som framför allt väcker förundrau hos de många främlingar, som besöka vår stad och icke, såsom vi, äro vana vid detta egendomliga helsningssätt. Älltsä, bättren eder! och söken fördenskull tillfälle att genomgå en kurs i sättet att besvara helsningar, hvarefter ni tvifvelsutan skolen inse det onödiga i att göra omvägar af det skäl, hvaröfver ni beklagen eder. Såsom platsen för kursens genomgående skulle vi vilja anvisa vår hufvudstad, eller t. o. m. hvilken af våra swåstäder som helst, men i vårt beprisade Göteborg skall det icke lyckas, för såvidt ni icke viljen anförtro eder åt undertecknade, som nog skulle bibringa eder den erforderliga konsten. Jänga af Nordens fransmän Men — innan vi lemna den här frågan, i allsköns tysthet, mine herrar Nordens fransmän — i Göteborg, huru många bland Eder sjelfva är det väl, som Åhelsa väl. That is the question! Att vi icke haft ett ord att omförmäla om alla herrligheterna på Första Maj, kommer helt enkelt deraf, att pligten då qvarhöll oss inom tyra väggar och bondpermissioner äro, som man vet, ej längre tillåtna, icke ens i Andra kammaren, sa Gumeelius. Eljest skulle ni nog fått höra ett och annat både från Trädgårdsföreningen, Lorensberg och — Småfoglarnes Vänner, ett förbund, som ej blott förvärfvat sig enorma sympatier, utan, hvad bättre är, äfven förtjsnar dem. En bekant skåltalare skulle i ett sällskap föreslå skålen för damerna. Ilan såg vigtig ut, harklade sig och började: Nine herrar ... bm ... hvad är ... hm... hvad är ett sällskap utan damer ... — Ett herresällskap naturligtvis, inföll gevast en bredvidståonde. Den vane talaren kom ögon blickligen af sig. Från Riksdagen.