Göteborgsposten – 2 maj 1871, sida 1

. 2 mycket ordats. Nu kommer den enskilda företagsamheten att ställas på prof. För befrämjandet af sådana jernvägsanläggningar har riksdagen fastställt särdeles ändamålsenliga vilkor: staten vill fungera som förläggare medelst låneförsträckning till högst två wedjedelar af anläggningskostnaden; men riksdagen har välbetänkt gjort slut på alla anslag utan återbetalningsskyldighet. Den första, enskilda jernväg, som nu efter det nya försträckningssystemets antagande kommer till utförande bör blifva den mycket omskrisna bergslagsbanan (Thureberg-Sevalla-Norbergsbanan). Till det för sådant ändamål bildade bolaget skall regeringen utan tvifvel lemna det erforderliga låneunderstödet, och om intresset för denna bana är så stort som uppgifvits om, den verkligen är af stor vigt för Stockholm såsom handelsstad, så bör det för hutvudstadens handelskår blifva en hederssak att omhändertaga frågan med allvar och kraft. Af icke mindre intresse skall det blifva att snart erfara, om denna bana blir bredeller smalspårig. Väljes det senare alternativet blir anläggningskostnaden visserligen icke obetydligt mindre, men om trafiken blir sådan som approximativt beräknats, så skall det snart visa sig att den smalspåriga banan icke befinnes tillfredsställande. För flertalet af riksdagens ledamöter var den at K. M:t framlagda propositionen om antagande af en författning rörande lapparne i de förenade rikena en ny fråga. Ehuru den omsorgsfullt bebandlats under loppet af ett fjerdedels sekel, är den dock föga känd, och det var derföre ej underligt om törfattningsförslaget rönte motstånd. Man önskar lapparne allt godt, men man vill bereda dem så mycket godt, att det ej kan åstadkommas af Sverige ensamt. Under tiden undanträngas de af kulturens målsmän, de hårdhändta nybyggarne. Derom kan ej gerna tvistas, att då, såsom nu är fallet, den svenska representationen endast talar vackert om det som borde göras utöfver det som blifvit föreslaget, men icke beslutar huru lapparne skola skyddas, så gå de sin undergång till mötes. Antagligen blef i första rummet hr Liss Olof Larsson och dernäst de öfriga i Andra kammaren, hvilka betrakta teatern som en styggelse, högeligen missnöjda, då vid samfälld votering i Thorsdags det begärda anslaget till Dramatiska teaterns inköp för statens räkning beviljades. Att detta inköp, ur den sceniska konstens synpunkt betraktadt, är glädjande, utgör naturligen ingen tröst för åtgärdens motståndare; men flera af dem äro dock icke obenägna att då och då gå på teatern, och skola sannolikt besöka den flitigare hädanefter, äfven dertill manade af medvetandet att de öka statens inkomster genom den tribut de erlägga i teaterns biljettförsäljningslokal. Att rädda bankovinsten för bankens konsolidering lyckades icke. Den gick till riksgäldskontoret. Banken kan lyckligtvis undvara den. De vid sistförlidne riksdag af bankovinsten räddade c:a 800,000 rdr hafva sedan dess alltjemt legat oanvända och således räntelösa i banken, ty precist den summan har under nära ett år icke kunnat utlånas af bankodiskonten, för hvars förstärkning man anlitade bankovinsten. Lika illa gick det vid den gemensamma voteringen med respitmånaden i bankodiskonten; 11 i Första kammaren och 123 i den Andra ville bibehålla den, men förgifves. Det är klart att privatbanksintresset skall få skulden för beslutet, men då låntagarne hunnit vänja sig vid punktlighet, så skola de nog inse att äfven deri ligger en fördel. Sannolikt kommer riksbankens styrelse att bereda låntagarne åtskilliga lättnader då diskontlånen skola omsättas, och troligen nödgas styrelsen hädanefter betydligt modifiera den hittills följda regeln att personer som försummat att inom föreskrifven tid verkställa låneomsättning, blifvit förlustiga vidare lånerätt för längre tid. Hr Sjöbergs förslag om uppsättande af ett kungörelseblad under benämnig Sveriges allmänna tidningar7, i stället för Postoch Inrikes Tidningar, hade af statsutskottet afstyrkts och vann inga sympatier inom riksdagen. Det hade visserligen blifvit en mycket billig tidning — 4 ror årligen, enligt motionärens beräkning — men också en ganska liten tidning och med visshet en mycket tråkig tidning. Då vi nu icke sakna tidningar med sistnämnda egenskap, så förmodar jag att riksdagen ej ansåg skäligt att ytterligare en sådan skulle utkomma, och allraminst utgifvas på statens bekostnad. Deremot hade hr Sjöbergs förslag om åstadkommande af större fullständighet af Svensk Författningssamling, ehuru af stats