Göteborgsposten – 28 april 1871, sida 1

skulle förekomma till behandling efter andra punkten, som rörde anslaget till östra banan, hufvudsakligen derföre att om sistnämnda bana ingen, men desto lifligare strid om den förstnämnda sannolikt skulle uppstå. Denna omtänksamhet betraktades emellertid af Norrlandsrepresentanterna hrr Nils Larsson, Asker och Lithner alldeles icke såsom ett prof på välvilja utan af åtskilliga, bland andra af Åvensterns, banerförare, hr Gumeelius, som en manöver, och bekämpades den derföre ifrigt. Fastän hr Ljunggren understöddes, förlorade han dock bataljen, ty vid anställd votering beslöts med 106 röster mot 63 att föredragningen skulle ske i enlighet med utskottsbetänkandet. Sedan denna strid sålunda var afgjord uppträdde hr civilministern och meddelade en redogörelse för de skäl som föranledt regeringen antaga att till jernvägsbyggnader kan anvisas 5 millioner rdr;,betonande dervid fördelen af att beträffande stambanorna icke bygga långsamt, utan till dessa anvisa hvad regeringen föreslagit. I afseende på den förestående striden om norra stambanans fortsättning undvek hr statsrådet Bergström både nu och under diskussionens fortgång att afgifva något yttrande. Det syntes att regeringen till denna fråga intog en neutral ställning. Äfven i hufvudfrågan öppnades debatten af prosten Ljunggren, som anslutade sig till hr Leijonanckers, såsom reservant i statsutskottet atgifna förslag om uppskof tills det visat sig om de begge enskilda banorna komma till utförande. Föröfrigt sökte han visa att bergslagsbanan tillgodosåg Norrlands intressen vida mera och bättre än representanterna från dessa provinser hade föreställning om, Frih. Tamm afgaf ett särskildt förslag, som i form af promemoria blifvit tryckt utdeladt, i det syfte att med norra stambanebyggnaden skulle anstå tills d. 1 Oktober, inom hyilken tid det skulle blifva bekant och visst huruvida ThurebergSevalla-Norbergs och Upsala-Margretehill-banorna kommo till verkställighet; emellertid, och för den händelse dessa banor icke komma till stånd, skulle 1 2 mill. rdr ställas till K. M:ts disposition för att användas till Upsala-SalaStorviks-banan, dock borde i så fall arbetet börja på sträckningen Krylbo-Storvik. Nihilismens skickligaste målsman vid sistförlidne riksdag, hr S. Hedin, hade nu så tillvida förändrat position, att han icke längre yrkade afslag på det ifrågasatta anslaget till norra stambanan, utan yrkade blott på det af frih. Tamm begärda uppskotvet, hvari han icke ansåg ligga något upprifvande af ett fattadt beslut, helst detta icke ännu var af K. M:t sanktioneradt (Tal. förbisåg att K. M:t hittills icke sanktionerat, utan endast till verkställigbet befordrat represontationens beslut i frågor om jernvägsbyggnader). Hr Asker förde med lugn och värdighet Norrlands talan; det gällde nu att infria ett gammalt löfte och det uppskof hvarom nu yrkande gjorts hade, noga räknadt, redan under fjorton år lemnats. Talaren företog sig att uppläsa och kommentera ven värd ledamots yttranden i Första kammaren vid 1869 års riksdag (nemligen grefve E. Sparres) och fann deri uttalanden som förtjente beaktas; han erinrade, gent emot dem som påstodo att hufvudstaden ej skulle hatva nytta af Salabanan, att frih. Ericson i sin under förliden riksdag utgifna broschyr hade undanröjt detta påstående, och talaren stödde sig ej blott vid ett stort namn utan äfven vid en stor fosterländsk tanke. Något längre fram fick grefve Sparre ordet, och ehuru han icke nu på långt när var så lifvad som då han vid riksdagens början talade i jernvägsfrågan, så var han dock tillräckligt animerad for att ådraga sig uppmärksamhet och snarare skada än gagna den sak för hvilken han kämpade. Man misstog sig helt ech hället derest man trodde att Sevallabanan ej skulle utföras: han hade gifvit sitt löfte att den skulle byggas, han har alltid hållit sina löften — och, mina herrar, den banan kommer till stånd! Egde man väl några garantier för att den norra stambanan skulle blifva inkomstbringande? Man hade ju ordat om Upsalabanans stora fördelar, när den beslöts; men den lemnar ju endast något mer än 2 00 i inkomst. Man hade åberopat löftet om en stambana och varnat mot upprifvandet af ett fattadt beslut; men Åinom den juridiska verlden är det bekant att ekonomiska beslut aldrig vinna laga kraft. Sedan fråga uppstått om stambanorna hade jernvägsstriderna blifvit pinsamma; jernvägarne ha lärt oss att sätta intressena i gång; de ha inverkat på sjelfva försvarsfrågan och de ha vållat mycket