Göteborgsposten – 20 april 1871, sida 2

? En af de anmärkningsvärdaste företeclserna i Paris i närvarande ögonblick är uppsjön på politiska kungörelser. Dessa ha naturligtvis alla den mest prononceradt demokratiska anstrykning. Karrikatyrer ser man öfverallt; batiktönstren äro tulla ar dem — de äro helt enkelt oräkneliga. Ej en dag tförgår utan att en massa nya sadana utkommer, och ehuru de i allmänhet taget ha högst ringa törtjenster, ty det franska geniets ström är uttorkad för närvarande, tycks allmänhetens begär etter dem vara omöjligt att tillfredsstalla. Demokraten betalar sina två svus för sin karrikatyr lika regelmessigt som för sin tidning. Ämnena vexla alltefter de vexlande händelserna. B ulnguet och hans familj, hans vanner och underhatvande, hans generaler och ministrar utgöra ämnet för oräkneliga pöbelrepresentatiouer. Den qvickaste serie jag sett med atseende på imperialismen är La Menagerle Imperiale, i hvilken de ryktbara, utmärkta eller framstående personerna i det andra kejsardömet framställas i skepnader af de djur, hvilkas naturer antagas ha likhet med deras. In ofantlig etterirågan har varit etter denna serie och jör ett par dagar sedan var det svårt att kunna få något exemplar. De orleanska prinsarne karrikeras såsom tronpretendenter, men kurrikaturtecknaren gör på dem ej någon lysande affär, ty deras karakterer ha få anfallspunkter, och parisarne ha ej underhallits med några skandaler om dem. Men det ursinnigaste demokratiska hatet är riktadt mot Yhiers, Jules Favre, Picard, Vinoy, Trochu, Ducrot och de öfriga som först ssältt Pa ris och sedan ställt sig i spetsen för proviusernas reaktionära mot staden. De skrytsamma uttrycken