Göteborgsposten – 20 april 1871, sida 2

nerhet i Lyon och Marseille, och han var i den sistnämnda staden nog lycklig att kunna svinga sig upp till diktator; men havs herravälde varade endast ett par dagar, och han tlyktade till Schweiz. Innan han vände sitt fosterland ryggen, uttärdado han ett afskedsmanifest, i hyilket han utslungade de nedrigaste och ärerörigaste beskyllningar mot franska nationen, och detta i ordalag till hvilka man knappast skall finna maken i någon tysk tidning, vid den tid då kriget rasade som värst. Det är således underhgt, att de insurgerade nationalgardisterna i Paris kunnat underkasta sig en man, som allt annat oafsedt, på det skamligaste hånat sitt tädernesland i dess olycka. Men hans dag är väl snart inne, och man kan hoppas, att ordningsregementet genom deportation belriar verlden från ett dylikt odjur. S:t Peterskyrkan i Montmartre har stängts och alla presterna vid densamma ba kastats i fängelse. Plakater på kyrkportarne meddelade församlingens innevånare, att dessa åtgärder vidtagits på grund af följande skål: Ettersom presterna äro banditer och eftersom kyrkorna stro rölvarekulor, i hvilka de moraliskt mördat massorna genom att kasta Frankrike i klorna på sådana skurkar som en Bonaparte, en Favre och en Trochu, dekreterar den delegerade i den tordna polisprefekturen o. s. v. 1 Tisdags förmiddag i förra veckan insunno sig en delegerad trän Åkommunen? och en poliskommissarie med en eskort af 40 man i jesuiterkollegiet vid Rue Oudinot. Skiltvakter stäldes vid alla ingångarne till den ofantliga byggnaden, och en undersökning anställdes. I kollegiets kassakista fanns blott en obetydlig summa, som man lät ligga; men ullt silfret, uppskattadt till ett värde af 10,000 fres, togs. Generalpriorn var icke tillstädes, och i brist på hovom häktade kommunens utskickade hans vikarie. Det hav icke bekräftat sig, att kyrkan Notre-Dame blitvit utplundrad; man lät sig nöja med att konfiskera allt under Kommunens sigill. Underrättelsen om, att presten vid Madeleinekyrkan aflidit på grund at misshandlingar, förklaras äfvenledes vara oriktig. Deremot bekräftar det sig, att kommunen utfärdat ett vandaliskt dekret om Napoleonskolonnens nedritvande å Place Vendöme. Detta vackra monument uppfördes af Napoleon den store till minne af 1805 års kampanj, un ler hvilken han inom tre månader krossade Pitts sista koalition, dödade den store ministern, såsom det sades, genom återstudsningen af en kanonkula från Austerlitz och sönderbröt det tyska kejsardömet. Allt intill våra dagar har dess bas årligen varit höljd med immorteller af de ötverletvande restorna trån la Grande armee eller deras traditionen tillgifaa ättlingar. Denna kolonn skall nu icke längre bestå. Åtminstone påbjuder kommunens officiela tidning soljande: I betraktande deraf att den kejserliga kolonnen å Place Vendome är ett barbariets monument, ett symbol för den råa styrkan och falska äran, en bekrättelse ar militarismen, en förnekelse af den internationala rätten, en permanent krankning af segrarne mot de besegrade, en ständig krankning af en af den franska republikens trenne stora principer: Broderskap, — dekreterar kommunen Paris, att Vendomekolonnen skall neurifvas. Man han dock hoppas, att ordningstrupperna skola, innan denna och andra liknande vandalismer hinner uttöras, hafva inträngt i Paris och der återställt skick och goda seder IIr Rochefort har i sin tidnmg Mot dÖrdre utsärdat eft manifest om reqvisitioner i kyrkorna. Vär tro är, säger han, att eftersom Jesus Christus blifvit sodd i ett stall, så bör den enda skatt, en kyrka må ha, utgöras af en halmkärtve. Han tillägger: Vi tvcka ej om att förklara kyrkornas egendom för national-egendom, at det enda skalet att den förskritver sig från deras frikostighet, åt hvilka Kyrkan utlofvat Paradiset; och hvarje lag stämplar det som bedrägeri att lofva imaginära vedergällningar för erhållandet af någon egendom... HEder börs eller helvetet — sådant ar nu för tiden det katolska presterskapets enda program, och eftersom den franska nationen ej längre tror på helvetet, så är det naturligt att den, då den behöfver det, tager tillbaka börsen. Le Temps beräknar, alt mer än en half million menniskor lemnat Paris, sedan tyskarne upphätde balägringen af denna stad. I ett af de sista numren af ÅRevue des deux Mondes läsas en dagbok af Georges Saud sedan Oktober månad, hvilken på ett drastiskt sätt skildrar landsortsboernas förhoppningar och gäckelser. Ilon klandrar strängt preussarnes framtart, men bedömer äfven Gambetta med stränghet, kallande honom rent ut för en politisk ätventyrare. — I samma tidskrift tillråder en annan fört. franska regeringen att eler Amerikas exempel upptaga ett lån genom uttärdande af sekattebonds på tio, tjugofem eller trettio år. På detta sätt skall man i alla händelser kunna få ihop den första milliarden. Frankrikes kredit skall derefter åter stiga, och det skall genom ett nytt lån till 5 4 kunna betäcka såväl sina egna kostnader, som den löpande budgetens deficit. Efter denna tredubbla operation skall man derpå kunna komma uppgiften att betala de ytterligaro fyra mihlarderna till Paris närmare och lösa densamma. En korrespondent till Times skildrar åtskilliga förhållanden i Paris på följande sält: — En af de anmärkningsvärdaste företeelserna i Paris i närvarande ögonblick är uppsjön på politiska kungörelser. Dessa ha naturligtvis alla den mest prononceradt demokratiska anstrykning. Karrikatvrer ser man öfverallt: butiksönstren äro tulla