Göteborgsposten – 19 april 1871, sida 1

så lange dessa äro med sonen sammanboende och af hans arbete för sitt uppehälle beroende. ) Rörande denna punkt uppstod en kort diskussion, derunder hrr Montgomery-Cederhjelm och Berg, den förre utan att framställa något yrkande, uttalade den åsigt att ännu flera kategorier borde undantagas, hvilket de ansågo så mycket nödvändigare som i en framtid de beväringsskyldige kunde blitva flera än vi kunde och hade behof af att öfva; ett skäl, hvaremot hr Wijkander invände att allas skyldighet icke uteslöte möjligheten att endast öfva så många som behöfdes. 8. 4 i förslaget lyder så: Mom. 1. Den, som på grund af stadgande i 5 3 under 2:o eller å:o undgår att personligen fullgöra sin värnepligt, skall i stället derför under hvarje af de sju beväringsåren erlägga till staten en skatt, under benämning värneskatt, hvilken icke må understiga 3 rdr; men i öfrigt för en hvar, som enl. andra artikeln i bevillningsstadgan erlägger bevillning, uppgår till hälften af dess belopp. Mom. 2. Från denna skatt, som i sammanhang med allmänna bevillningen påföres och uppbäres, eger vederbörande taxeringskomit6t att efter anmälan at bevillningsberedningen, frikalla, dem, som pröfvas deraf vara i synnerligt behof. I afseende å denna punkt visade frih. De Geer befogenheten af den här föreslagna nya skatten. Visserligen skulle dess tillämpning såsom alldelesiny, möta åtskilliga praktiska svårigheter, men deremot vore den fullkomligt riktig i teoretiskt hänseende. Tal. påpekade neml. att man af de 35,000 årliga beväringsskyldige kunde räkna icke mindre än 15,000 som af oftast ganska obetydliga, deras verksamhet för öfrigt i det medborgerliga lifvet icke hindrande åkommor, voro befriade från beväringsskyldighet. Det vore då icke mera än billigt att sådana personer bidrogo till landets försvar på det enda sätt de kunde, nemligen med penningebidrag. Åtskilliga talare, såsom grefve J. Ö. Mörner och frih. af Ugglas m. fl., yrkade återremiss för erhållande af ett förtydligande i afseende på sättet för skattens utgående. Hela den öfriga delen af förslaget till värnepligtslag blef derefter af kammaren oförändradt godkänd utan någon mera anmärkningsvärd öfverläggning. Deremot blef ingressen till författningen återremitterad, emedan der icke blifvit någonting omnämndt rörande befrielse för rustoch rotehållare att i krigstid uppställa ersättningsmanskap. Förstakammaren biföll jemvål utskottets förslag i sjunde punkten af betänkandet, om hemställan till K. M:t, att han måtte taga i öfvervägande, huruvida ej värnepligtsförfattningens hufvudgrunder må kunna tillämpas jemväl på Gotland. Efter värnepligtslagens aigörande företog Första kammaren till behandling utskottets i första punkten af utlåtandet afgifna förslag att indelningsverket (så vidt dermed förbindes åliggande för viss jord eller lägenhet att anskaffa, utrusta och underhälla hästar eller manskap till armåen eller flottan) må upphöra efter en öfvergångstid af 15 år från den ökade värnepligtens inträdande. Emot utskottets hemställan hafva, bland andra reservationer, fem af Första kammarens ledamöter afgifvit ett förslag, hufvudsakligen innehållande att rustech rotehållare skulle ega rätt att, der de så önskade, betrias från sina skyldigheter såsom sådana emot erläggande af vakansafgifter, under förbehåll, bland annat dels att dessa komma att ingå till armeförvaltningen, som deremot skulle bestrida kostnaden för rekryteringen och aflöningen åt de ryttare eller soldater, som för de vakanta rusthållen eller rotarne af vederbörande regementseller kårbefäl antagas med förpligtelse att vara bosatte inom det sqvadronseller kompaniområde, de tillhöra, och dels att riksdagen, på K. M:ts derom gjorda framStällning beviljar det anslag, som kan blifva erforderligt för den händelse, att inflytande vakansafgilter ej blefve tillräckliga för bestridande af den för staten genom öfvertagandet af de vakanta rusthållens eller rotarnes åligganden uppkommande kostnad. Diskussionen öppnades af hr Stråle, som framhöll den indelta armens många fördelar och förtjenster, hvilka han ansåg ej böra utan tvingande nödvändighet uppoffras och en sådan förefunnes ej inne, ty tal. kunde ej såsom sådana räkna försöket att tolka knektekontrakten såsom läggande hinder i vägen för utsträckt värnepligt eller anspråken från en viss samhällsklass på eftergifter, hvilka naturligtvis måste ske på öfriga samhällsklassers bekostnad. Yrkade afslag å utskottets förslag och bifall till K. M:ts. Ur v. Otter ingick — så vidt referenten kunde rätt uppfatta det lågmälda söredraget — i en förklaring af de skal hvarföre han ej kunde biträda den af fem Första kammarens ledamöter afgifna reservation, hvars motiver han likväl i hufvudsak gillade. Yrkade afslag å utskettets förslag. Frih. Raab, A. C, förklarade sig framför K. M:ts förslag föredraga reservanternas. mot hvilket han likväl hade åtskilliga anmärkningar att framställa. Först och främst ogillade han de af reserv. förslagna komiteer för bestämmande af rotevakansafgifternas belopp, emedan han trodde, att deras sammansättning nödvändigtvis måste blifva sådan att orättvisor skulle uppkomma. Men en vida större betänklighet hyste talaren mot reservanternas förslag derföre, att det skulle vålla ett uppskof på tvenne år med försvarsverkets definitiva ordnande. På dessa skäl måste han förkasta förslaget, men anå såg tör sin del möjligt att här framställa en fix b. summa för rotevakansafgirten, som likväl ej behöfde a! vara lika för hela landet utan kunde modificeras S2 för olika orter, samt yrkade i sådant syfte åtterre3. miss. Hr Ribbing förklarade sig för sin enskilda del k vara fullkomligt nöju med K. M:ts förslag, men g trodde likväl att der borde funnits något antydt om nå de lindringar, hvartill rustoch rotehållare enligt K. då M:ts genom förslag till Riksdagen i sådan syftning vi ufgifna erkännande verkligen äro berättigade. Rear servanternas förslag ansåg talaren derutinnan sähä som ett vädligt experiment, att den genom statens eg örsorg medelst erlagda rotevakansafgifter anvärf-na rade soldaten ej blefve bofast, hvarigenom stammens sa ämplighet att utgöra cadre för beväringen enligt fö alarens äsigt skulle betydligt förminskas. Deremot se örordade talaren ett förslag som blifvit under discussionens lopp till kammarens ledamöter utdeladt, da ch som i hufvudsak öfverenstämde med K. M:ts sin ch bibehållande grunderna för indelningsverket orubatt ade, framför detta hade fördelen att antyda den 80 syannämnda lindringen och derigenom borde kunna uts lifva ett förmedlingsförslag, lämpligt att ena de för plittrade åsigterna. lös Frih. Stjernblad, som deltagit i den af Första de ammarens ledamöter afgifna reservation, tillbaka-till isade bestämdt rusoch rotehållarnes anspråk på bre tt i vederlag mot åtagande af utsträckt värnepligt 101 unna fordra några lindringar i rustoch rotehälko t. Endast så till vida, som värnepligtens utsträcksto ing betingade nödvändigheten af ökad öfning för 8e, ammen funnes ett berattigadt anspråk på lindring ans ch detta kunde endast på ett sätt rättvist uppfyllas, emligen genom att medgifva rättigheten att äflosa tyg etta onus. Att en ökad öfning för stammen blefve hit: ödvändig, visade tal. genom att erinra, det i och ä sen ed värnepligtslagens antagande större delen af vår gör delta arme skulle behöfvas till befäl för densami; åvä a. Yrkade bifall till reservationen. som Hr Montgommery-Cederhjelm ansåg reservanteri f is förslag ega tvenne stora fördelar framför K. ens :ts, nemligen att vara i militäriskt afseende mera gast