Göteborgsposten – 19 april 1871, sida 1

— cv 2—4 MM Rv 27 och i afvaktan på några yttranden af kammarens framstående militärer luta mot reservanternas. Mot utskottets förslag anmärkte talaren att det inom de södra provinserna skulle leda till en nästan fullkomlig skattefrihet för rustoch rotehållare och talaren ville för sin del afskudda sig misstanken att vilja emottaga en sådan gåfva. Hr v. Ehrenheim föreslog en skrifvelse till K. M:t med anhållan att kan täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder som böra vidtagas för att göra stammen fullt tjenlig att utgöra ett stöd för beväringen, samt för att ur densamma erhålla tillräckligt underbefäl, äfvensom hvilka förändringar dessa åtgärder kunde medföra i rustoch rotehållares skyldigheter, samt att K. M:t täcktes till nästa riksdag i detta ämne afgifva förslag. Hr Hasselrot förenade sig med dem som yrkat återremiss Hr Rydin uppläste en särdeles varmt och väl affattad skrifvelse från general Hazelius samt anmärkte för öfrigt mot utskottet förslag och motivering dels den oriktiga historiska rättsdeduktionen, dels orattvisan i att på efterkommande vältra en pligt som tillkomme den närvarande generatienen. Talaren ansåg för sin del utskottets förslag till den grad orättvist att han skulle vara färdig att ingå derpå mot vilkor att en hvar som ville dess antagande afgäfve en skriftlig förbindelse på heder och samvete att han ansäge orättvist uppfyllande af den förbindelse han vid köpet eller tillträdandet af sin egendom medvetet iklädt sig. Yrkade bifall till den af hr v. Ehrenheim föreslagna skrifvelsen. Grefve Gustaf Posse anmärkte att huru stridiga än åsigterna i denna fråga vore, tycktes man likväl vara ense om en sak, nämligen att vårt försvarsverk i dess nuvarande skick är uselt. Orsaken dertill måste ligga antingen hos de personer som handhade ledningen deraf, i bristande medel eller i organisationens oduglighet. Talaren ansåg skälet ligga i denna sistnämnda omständighet. Den indelta soldaten äskade högre sitt torp och sin täppa ån sitt gevär och egnade mera tid åt de förra än åt det senare. Talaren ansåg derföre indelningsverket odugligt, men då han ej kunde hoppas att vinna gehör för ett förslag som öfverensstämde med dessa hans åsigter, ville han i stället ansluta sig till det som öfverensstämde med hans afsigter, hvilka voro att erhålla ett antagligt förslag. Reservanternas förslag innehölle en försonlig tanke och derföre yrkade tal. bifall dertill. Hr Björnstjerna uaderkastade det af Första kammarens reservanter framställda förslag en utförlig granskning, dervid han kom till den slutsats, att samma förslag icke innebar några fördelar ur militårisk synpunkt, särskildt med hänsyn till danandet af befäl, i hvilket afseende tal:n ansåg detsamma icke komma att medföra det resultat reservanterna förestält sig. För sin del föreslog tal:n ett särskildt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hr reuheins affattadt förslag till skrifvelse till K. M:t. H. ex. hr Adlercreutz förklarade det han icke skulle haft några betänkligheter att godkänna det af Första kammarens reservanter framställda förslag, i den händelse det kunde anses i militäriskt hänseende innefatta några öfvervägande fördelar, hvilket talaren deck sökte visa icke vara fallet. Sedan hrr Stockenström och grefve H. Hamilton yttrat sig, den förre för bifall till K. M:ts förslag, och den senare särskildt framhållaade, att det af reservanterna afgifna förslag innefattade större utgifter att få ett dugligt befäl än hvad man kunde vänta af den indelta stammen, afbröts sammanträdet, hvarförutom talmannen tillkännagaf, att ytterligare ännu 25 talare voro antecknade för att yttra sig öfver denna punkt. I Andra kammaren, der föredragningen börjades med denna punkt, öppnades härom en diskussion hvarunder på förmiddagen elfva talare yttrade sig, och då densamma afbröts, för att fortsättas på aftonen, voro ytterligare mellan 60 och 70 talare anmälda. Statsrådet Abelin, som först erhöll ordet, varnade för en splittring i åsigter, som kunde vålla, att det slutliga afgörandet af denna stora och vigtiga fråga blefve uppskjutet till en oviss framtid, samt uppmanade kammaren att betrakta frågan i dess högre och allmänna betydelse. Under den genomförda granskning af utskottets motiver, hvari br krigsministern ingick, ådagalade han, att utskotte:s förslag tillkommit endast på grund deraf, att un :erhållet af den indelta soldaten vore ett äåliggande, som tillhörde jord, hvars egare vilja blifva belriade från detsamma. Talaren bemötte utförligt de anmärkningar, utskottet gjort mot indelningsverket. och hvaribland de väsentligaste voro, att det innebure en orättvisa, att trycket deraf vore ganska ojemt fördeladt samt att det egde flera stora olägenheter ur militärisk synpunkt. Hvad anginge den af utskottet uttalade förundran deröfver, att regeringens nu framlagda armåorganisationsförslag ej, i likhet med det år 1869 framställda, afsåge någon lindring i rustningsoch roteringsbördan, så berodde detta förhållande derpå, att regeringen velat athålla sig från att föreslå något, som, för såvidt det skulle tillfredsställa de höga anspråken å ena sidan, måste framkalla ett statrk missnöje å den andra. De militäriska olägenheterna voro ej af någon väsentlig betydelse, och då utskottet i afseende å desamma åberopat försvarskomitns utlåtande, hade det ej bort förglömma, att samma komitå ansett förmånerna af indelningsverket vara så öfvervägande, att detsamma borde bibehållas. Den gjorda invändningen om bristande intelligens hos den indelta soldaten vore förnärmande för hela den klass af svenska folket, hvarur dessa soldater toges. Intelligens, d. v. s. godt förstånd, fattningsgåfva och begrepp, kunde sinnas utan bokliga studier. Utskottet hade betecknat den indelta soldaten såsom ett slags torpare, men ville sjelft göra bonom till en dräng, och tycktes anse allt väl bestäldt, om man blott komme derhän, att soldaten ej vore i besittning af ett get hem och förhindrades att under mellantiderla, mellan tjenstgöringen, utöfva en fri mans verkamhet. Talaren förklarade sig slutligen hysa den örhoppning, att Kammaren måtte uttala förkasteledomen öfver utskottets förslag. Frih. John Ericson yttrade den önskan, att rikslagens medlemmar måtte hvar i sin stad uppoffra ina ensidiga åsigter och gå hvarandra till mötes för tt kunna erhålla, hvad alla eftersträfvade — ett odt och kraftigt försvar. — Jalaren ansåg sin i iskottet afgifna reservation vara ett förmedlingsörslag, genom hvars antagande frågan bäst kunde ösas. Under sitt anförande vidrörde talaren äfven e råd, som från åtskilliga håll blifvit framställda ill regeringen, att i händelse af ett afslag i dess roposition, upplösa Andra kammaren. Detta råd ore i högsta grad dåligt, ty följdes det, skulle man omma lika långt från frågans lösning, som man nu ode densamma nära. Då först skulle man ock få , hvad det vill säga att befinna sig ansigte mot isigte mot en verklig opposition. Civilministern statsrådet Bergström var öfvergad, att hela svenska folket — detta folk, sem ittills ärorikt försvarat sig — fordrade, att reprentationen måtte sätta det i tillfälle att fortfarande ra detsamma. Enighet skulle säkerligen kunna ägabringas, om blott den fosterlandskärlekens eld, m utan tvifvel glödde i hvarje hjerta, finge slå ut full låga. I många stycken vore man ju redan se, och meningsskiljaktigheten gällde hufvudsaklist, om, när och på hvilka vilker indelningsverket