Göteborgsposten – 19 april 1871, sida 1

Från Riksdagen. Som kändt är började Kamrarne i Måndags förmidd. behandlingen af särskilda utskottets betänkande angående Försvarsfrågan och afbröto sammanträdet först sent på aftonen för att som i går åter fortsätta öfverläggningen rörande samma ämne. IUfter Stockh. Dagbl. meddela vi följande redogörelse för förhandlivgarne: Första kammaren, som innan den öfvergick till föredragning af den vigtigaste punkten i betänkandet, nemligen den der utskottet föreslagit indelningsverkets aflösning, behandlade först utskottets förslag till ny värnepligtslag, hvilket förslag den i allo bifoll. Vi lemna här en sammanfattad redogörelse för de diskussioner, som dervid egde rum, på samma gång särskildt omnämnande de vigtigare delarne af nämnda förslag. 5 1 af denna lag har föreslagits erhålla följande lydelse: Hvarje svensk man är värnepligtig från och med året näst efter det, då han fyllt tjugo år till och med det, under hvilket han fyller fyratio. Diskussionen öppnades af hr Berg, som i ett längre föredrag framställde åtskilliga betänkligheter mot förslaget, hvars bestämmelser han ansåge nog stränga; men till hvilket han, ehuru med vemod, förklarade sig skola yrka bifall. Frih. Bildt ansåg ej fullkomligt riktigt att, under antagande det en duglig arme kan grundas på stam och beväring, utgå från en till siffran bestämd stam, med hvilken skulle förenas en till siffran obestämd ständigt tillväxande och ofullständigt krigsbildad beväring. En dylik stamtrupp kunde ej assimilera en lika stor beväringsstyrka som dess egen, än mycket mindre en dubbelt så stor. Bättre vore att gifva en mindre del af beväringen en fullständigare öfning samt låta de mindre ötvade direkt ingå till ersättningstrupperna. 50,000 man fullt krigsbildade trupper hade enligt tal:s förmenande större styrka än 700000 man ofullständigt bildade. Yrkade för ötrigt bifall. Hr Montgomery-Cederhjelm önskade en redaktionsförändring i 8, fört dligande densamma sålunda, att värnepligten skulle börja d. 1 Jan. under kalenderåret, efter det då värnepligtig fyllt 20 år. Upplyst om, att ingen tvetydighet kunde af nu föreslagna stadgande uppstå, afstod tal. från sitt yrkande. Grefve J. O. Mörner ansåg sig icke kunna gå in på den utsträckta värnepligt, som förslaget afsåg att införa. Denna utsträckning innebar enligt tal:s åsigt å ena sidan ett band på den personliga friheten, hvilket icke dugde i Sverige, der man behöfde tid för att sköta sina angeläg enheter, men lemnade å andra sidan ingen utsigt för att det dermed afsedda ändamålet, eller ett starkt försvar, skulle vinnas. Tal. ansåg nemligen de föreslagna 82 dagarne för beväringens öfning vara alltför otillräckliga, för att gifva åt densamma den erforderliga krigsbildningen. Han yrkade derföre att den af utskottet till 30 år föreslagna värnehligten skulle inskränkas till r. Grefre L. af Ugglas anmärkte, att de förmögnare och mera bildade klasserna böra i afseende på landets försvar hafva en sorts företrädesrätt dels på grund deraf, att de hafra mera att försvara, dels hufvudsakligen derföre, att de just genom sin bildning äro bättre i stånd att inse fosterlandets kraf. Sammanvaron mellan de bildade och obildade klasserna vid gemensamma öfningar borde dessutom utöfra ett välgörande moraliskt inflytande på de senare; tal. påpekade dessutom nödvändigheten, att ur dessa klasser bilda reservbefäl. Mot frih. Bildt invände tal., att vårt lands utsträckning nödgade till fördelning af försvarskrafterna. Yrkade bifåll. Hrr Tornerhjelm, frih. Raab, A. C., Hallenborg och v. Koch yrkade bifall, äfvenså grefve Posse, som likväl ansåg paragrafen öfverflödig, emedan den innehölle en bestämmelse, som står skrifven i hvarje svensk mans hjerta. Grefve Henning Hamilton erinrade mot hr Montgomery Cederhjelm, att bestämmelsen vore till ordalydelsen lika med nu gällande, vid hvars tolkning ingen svårighet uppstått, samt medgaf, att landtstormen, såsom ordnad militärisk styrka, ej hade någon användbarhet; men erinrade, att ätskilliga krigets ändamål funnes, för hvilka den vore särdeles lämplig. Vidare ingick talaren i en förklaring öfver de skäl, som förmätt honom att i skenbar strid med sina vid 1869 års riksdag uttalade sigter ansluta sig till nu föreliggande värnepligtslag. Pal. yrkade bifall till densamma, i förhoppning, att len offervillighet, man nu visade, ej skulle svika, lå det gäller att vidtaga de åtgärder, som kunna söra lagen lämplig och lefvandeGrefve C. G. Mörner yrkade värnepligtens inkränkande till tiden mellan 20 och 35 år i stället ör 20—40 år. Frib. De Geer erinrade, att hvarje rubbning i enna tidsbestämmelse skulle rubba en mängd derpå yggda föreskrifter i efterföljande paragrafer och rkade bifall. Kammaren godkände paragrafen utan votering. 2 F af förslaget har följande lydelse: Värnepligten fullgöres under de sju första åren allmänna beväringen och under de följande i landttormen. Grefve J. O. Mörner framställde mot detta förlag ungefär enahanda anmärkningar som han framällt mot de föregående. I enlighet med sitt förra rkande föreslog han nu den allmänna värnepligtens tsträckning till 9 år i stället för till 7, emedan, såom han yttrade, det vore bättre att ha 15 till 20,000 lan goda, väl öfvade trupper, än en skimrande yrka, och genom hvilken utsträckning han ville afva antydt det föga förtroende han hade för landtormen, hvilken han ansåg snarare skulle omsluta ch qväfva krigsdugligheten än bereda landet ett tillllestgörande försvar. Sedan frih. De Geer och hr v. Koch i korthet trat sig för bifall till punkten, blef densamma af ammaren antagen. S. 3. Från skyldigheten att deltaga i allmänna wäringen och landtstormen frikallas: 1:o de, som äro i krigstjenst vid armen eller eg övapnet anställde; ju 2:0 lotsäldermän och lotsar; ri 3.a da cam n e.1:4 af Ilan — mA 2 — 2—ÖA UD —— —