Göteborgsposten – 18 april 1871, sida 2

— L— — — gade af några civila exekutionsbetjenter. I enskilta bus reqvireras äfven mycket, och de flesta bankirerva ha lemnat Paris. Deras kontor äro visserligen öppna, men de ha bragt sina värdepapper och kontanta penningar i säkerhet. Isynnerhet under natten erbjuder Paris en sorglig anblick, emedan blott hälften af gaslyktorna brinna. Från RoudPoint å Champs-Elysces upp till Triumfbågen ligger allt i det djupaste mörker. Bland de hus, som plundrats, är äfven prins Pierro Bonapartes i Auteuil. Hvad som icke kunde släpas bort, blef sönderslaget. D:r Morel, prinsens läkare, har häktate, efter det en husvisitation egt rum hos honom. Balathier, redaktör af Petite Presse, blef häktad, dertör att han offentliggjort underrättelsen om reqvisitionerna i kyrkan Nötre Dame de Lorette. Om kommunens krigsminister general Cluseret meddelar en korresp. från Paris till Times följande: Cluseret är en man, som icke försummar något medel för att skaffa seger åt kommunens sak. Han har en betydande organisationstörmåga och vet mycket väl, genom hvilka medel en arme skall bildas. Elementerna dertill förefinnas redan; de vänta endast på att bli sammansmälta och gjutna i fasta former. Cluseret har deltagit med i det borgerliga kriget i Amerika, han har varit vittne till bildandet af de otaliga armeer, som började med att låta slå sig, men slöto med att eröfra Södern, fastän Sydstaternas trupper voro bättre beväpnade, inötvade och organiserade. Ilan har i dag utfärdat ett nytt dekret för att skaffa sig artillerister; han erbjuder 3 fres om dagen och fritt underhåll åt hvar och en, som på vallarne ville servera kanonerna. Det är otvifvelaktigt, att många skola anmäla sig, eftersom all förtjenst genom ärligt arbete är slut. Då man har valet mellan att dö af svält eller låta skjuta på sig vid batterierna på vallarne, finnes det många skäl, som tala för det senare. Den betänkligaste omständigheten för kommunalrådet är penningebristen; men äfven om kommunens 64 tyranner skulle rysa tillbaka för de ytterligaste våldsåtgärder, skulle Cluseret likväl icke göra det. Versaillerregeringens långsamma och dröjande tillvägagående har i Paris gifvit makten i de personers händer, hvilka uppträda som handlingens män. Cluseret är för krigsdepartementet detsamma som Ranc skulle varit för de inre angelagenheterna, om dnene man hyst något förtroende till kommunens slutliga seger. Cluseret har fått en annan energisk och verksam man i spetsen för insurgenttrupperna. Jeroslaw Dombrowski är icke, såsom tidningarne påstå, polack till börden, han är på intet sätt beslägtad med den bekante generalen med detta namn. General Bergerets efterföljare är född ryss och har förut tjenat som officer vid ryska armn. Han lemnade sitt sädernesland för att annorstädes söka sin lycka; ett rykte vill veta, att han varit komprometterad i frågan om de falska ryska banknoterna. Dombrowski är ung, intelligent, tull af energi och städse färdig till de djerfvaste företag. Såsom ni finner, försmå insurgenterna icke ryska eller amerikanska ledare; det är ett af rörelsens egendomliga drag, att den vill vara kosmopolitisk och icke tjena något nationalt ändamål. Times uttalar i en ledande artikel sitt erkännande af den kraft, som pariserkommunens okända ledare hittills utvecklat i den synbarligen olika och hopplösa kampen. Favres och befälhafvarens för Versaillertrupperna markis Galifers hus ha förseglats (likasom förut Thiers, hvilket officielt plundrats), och bland medlemmarne af pressen töretagas ännu alltjemt arresteringar. Till Köln. Zeit. skrifves följande märkliga bit från Paris: Ar Blanqui i Paris eller ej? Derom befinner man sg ännu alltjemt i ovisshet. Man ser honom icke i Paris, men många anse honom sör den, fastän hemlige, Ukväl egentlige ledaren af upproret. Men Gaulois af d. 10 April skrifver: Vi veta från säker källa, att Blanqui icke allenaat är häktad, utan nu äfven sitter i fängelset Cahors. Engelska och belgiska tidningar hafva under sista tiden diskuterat frågan, huruvida man i Frankrikes eget intresse borde önska, att tyskarne ryckte in i Paris och gjorde ett slut på det nuvarande socialistiska upproret, hvilket regeringen synes sakna kraft att kufva. Om man tår döma af de preussiska tidniogarne, är den kejserl. regeringen i Berlin dock mer än någonsin besluten att öfverlemna Frankrike åt dess eget öde och icke för något pris blanda sig i detta lands inre angelägenheter — och så godt är det. Hoppet om att få de ofantliga krigsomkostnaderna utbetalta under de fastställda terminerna, är visserligen f.n. ytterst svagt i Berlin, men Bismarck påstås likväl vara af den mening, at hvarje ingripande i det franska borgerliga kriget endast skulle bidraga till att göra ställningen ännu mera invecklad. Det tyska riksparlamentet har dessutom redan vid tvenne tillfällen — under adressdebatten och vid förhandlingarne om ett statslån — med bestämdhet uttalat, att Tyskland bör afhålla sig från hvarje interventionspolitik. Ett yttorligare bevis på, att man inom regeringskretsarne i Berlin icke tänker på krigiska eventualueter i Frankrike, äro de offic ela tidningarnes antydningar om, att den i Frankrike qvarblitna tyska stridsstyrkan (c:a 100, OOO man) skall bli ansenligt minskad, så fort förhållandena blitvit någorlunda ordnade i det olyckliga landet. Förplägningen af de tyska trupperna kostar Frankrike minst 12 million om dagen, hvarigenom landets förut rubbade finansiola ställning blir i hög grad förvärrad. Å andra si-1 dan måste Tyskland under ockupationen sakna mer än 200.000 reservsoldaters och landtSA eeeek