och hon visade honom straxt efter hans ankomst ett tillkännagifvande — Bollinghope house och park utbjöds till salu; hon var ej gammal nog, ej vis nog att dölja för honom att detta smärtade henne. Några uttryck af sorg och deltagande undfölio henne och dessa utiryck inverkade ganska pinsamt på Henry, som yttrade: — Hvad rör detta oss? — Det rör visserligen ej er, Henry; men jag känner att jag är orsaken. Jag har ej behandlat honom väl, så mycket är visst. Henry inföll i något likgiltig ton att mr Coventry sannolikt sålde sin egendom för att få penningar, ej af kärlek. Han tillade i det han visade sig rätt förargad att han hoppades sldrig mer få höra den karlens namn nämnas. Grace Carden blef något sårad af hans ton, men hon beherrskade sig och yttrade i sorgsen ton: — Mitt begrepp om kärlek var att jag borde yppa för er hvarje mitt hjertas tanke, äfven då mitt samvete kunde gifva mig förebråelser. Men om ni föredrar att undvika ett samtalsämne — och ej fruktar att det kan leda till undvikande af andra — De voro på gränsen af en tvist; men Henry återvann sin sjelfbeherrskning och sade i fast ton: — Jag hoppas att den dag skall komma då ingendera af oss har en tanke som ej kan delas af den andre; men för närvarande vore det bäst att bespara mig detta enda ämne. — Nåväl då, käre Henry, sade Grace. Och om ej dender annonsen varit så —