Göteborgsposten – 18 april 1871, sida 1

ensstämde med de åsigter som flera riksdagar uttalat, antogs dock på grefve Posses yrkande utskottets framställning. Andra kammarens beslut, äfven i denna fråga, gitver vid handen, att denna kammare icke utmärker sig för fasthet i åsigter. Få torde väl vid den näst sista ståndsriksdagen hafva föreställt sig att den då efter så lifliga strider beslutade delningen at sjövapvet i tvenne kårer, redan fem år efter beslutets utförande skulle ådragit sig så stor missbelåtenhet, att nu med framgång kunnat påyrkas en förening af dessa begge kårer. Man kan med bestämdhet påstå, att initiativet till denna återförening gifvits af den nuvarande representanten från Karlskrona, kapt. Palander, hvilken obestridligen är en man med stor energi och, hvad som är at lika stort värde, sullkomligt hemmastadd i sjöväsendet. Det kan icke heller bestridas, att flera sammanträffande omständigheter högst väsendtligt underlättat hans eträfvan. Sälunda har den plan, hvarpå den bekanta delningen af K. M:ts flotta grundats, icke kunnat at finansiella skäl fullföljas under de förflutna sex åren; men då man nu med en viss skadeglädje uttalar: Sverige har ingen örlogeflotta och ett otillräckligt skärgårdsförsvar, så sörtiger man att med 1866 inträdde en period, under hvilken den ekonomiska ställningen blef så bekymmersam enligt representationens uppfattning, att regeringen ganska säkert skulle uppburit stränga törebråelser, om hon till sjöförsvaret begärt så betydliga anslag som erfordrats för den stora planens utförande. Det kan ej heller bestridas, att en gynnsammare konjunktur än den nuvarande för den af kapt. Palander framställda reformen icke gerna kan tänkas. Till landtförsvaret hafva stora summor beviljats och skärgärdsförsvaret är det enda som nu anses behofligt. När således yrkande gjordes rörande indragning inom sjöförsvarets nuvarande befälspersonal och manskap, så var det naturligt att det, särdeles i Andra kammaren, skulle med belåtenhet omfattas, enär en sådan indragning, ju större dess bättre, skulle medföra besparing. Otvifvelaktigt är, att just denna utsigt till indragningar underlättade antagandet af förslaget om föreningen af sjövapnets begge kårer. Men det är i hög grad anmärkningsvärdt att en mycket olika uppfattning gjorde sig gällande i Första kammaren emot i den Andra rörande behotvet af befälets minskning och rätta meningen med det derom i statsutskottets framställning inlagda yttrande. Då t. ex. grefve Posse i Andra kammaren såsom sin bestämda åsigt uttalade att befälspersonalen nu var för stor och större än behöfligt vore under alla förhållanden — och detta uttalande gjorde behörig verkan der —, så uttalades i Första kaamaren af en man hvars insigter i sjöväsendet ingen lärer bestrida, nomligen hr Wallenberg, att befälspersonalen ingalunda så obetingadt kunde minskas som man måhända föreställde sig och att det ej gick an att såsom tillräckligt anse det antal otficerare som erfordras till befäl å de till sjötjenst utlöpande fartygen. Man kunde ej tillstänga skeppsvarfven och antörtro det som till flottans successiva förseende erfordrades åt främmande deri okunniga personer. Det vore derföre betänkligt och förkastligt att i fredstid inskränka personalen till det minimum som erfordras sör varfstjenst och expeditioner, ty under ett krig fordrades mera omfattande rustningar, och äfven reservbetäl till fyllande at deras platser som afgå. Man må huru latt som helst kunna erhålla ny materiel och andra mekaniska bjelpmedel, allt detta för pengar, men att dana en skicklig olficerskår fordrar en half mansälder. — Likalenes betonade också general af Klint (ledamot af statsutskottet), att nämnde utskott med sorgfällighet undvikit att i betänkandet intagga något yrkande om inskränkning i personalen, utan blott begagnat samma ord som i statsrådsprotokollet forekomme, neml. att en sådan f.åga var å bane och komme att tagas i öfvervägande. Osannolikt är det också icke att när sjöministern längre fram meddelar sitt reorganisationsförslag och deri angitver dei möjliga minskningen i befälets antal, så skall den genast anses för ringa at alla de representanter som icke i sjövasendet äro hemmastadda, men som hafva i friskt minne hvad grefve Posse och hr Palander pu yttrat. För hr Adlersparre var det mer än en hederssak att bekämpa br Palanders af statsutskottet förordade töreningsförslag och att försvara den delning af flottan hvartill han så väsentligen medverkat, och hwvika ganska säkert hvarken blifvit föreslagen eller beslu