Göteborgsposten – 17 april 1871, sida 1

efter den försrunne och fann en kropp, hvilken ej af de efterlefvande kunde igenkännas. Lifförsäkringsbolaget underrättades om saken, och mrs Martin sade till agenten under en flod af tårar, att hon trodde att hennes man begagnat detta tillfälle för att öfvergifva henne och alldeles icke var drunknad. Naturligtvis frambors detta genast till bolagets byrå. Men fjorton dagar efteråt fann man en kropp i vattnet nere vid Woelwick, och då Robert Martins vänner kommo och besågo den, sade de att kläderna på densamma liknade dem som Richard Martin burit; derutöfver kunde de dock ej afgöra någonting. Men då hustrun kom igenkände hon kroppen genast. Brodern var af samma åsigt eom hon; men i anseende till ansigtets vanställda beskaffenhet bad hon att tänderna skulle undersökas: den aflidne hade en klufven tand i främre delen af munnen. Denna klufna tand blef snart funnen, likaledes ett pennfodral och en nyckel i den dödes ficka; derigenom blef identiteten fullkomligt ådagelagd. Ända till detta ögonblick hade det uppförande som iakttagits af Richard Martins elägtingar och vänner varit märkvärdigt likgiltigt; men nu förändrades det plötsligt. De lade sin sorg i dagen på ett mycket högljudt sätt; han var den bäste äkta man, den bäste bror, den bäste vän; hans minsta ord voro heliga. Robert Martin drog sig nu till minnes utt stackars Richard stått och betraktat den lilla kyrkogården samt yttrat: ÅOm du öfverlefver mig, Robert, så laga att jag blir begrafven på denna kyrkogård; vår far ligger här. Derefter hade Robert Martin gått till