Göteborg d. 17 April 1871. Väderleken har under de senaste dagarne varit vacker och himlen klar, men blåsten och kölden för den framskridna årstiden rätt betydliga. I går natt och under gårdagen föll dock ett välgörande regn, som kanske säkrast af allt bebådar en efterlängtad vår. Vinden var derunder S.S.V. och termometern visade 6 grader blidt. Skeppsbron har äfven börjat antaga ett värligt utseende och man kan nu anse sjötarten vara fullt öppnad. I Fredags afton syntes öfver staden ett vackert norrsken, som dock icke sträckte sig öfver zenith. De offentliga föreläsningarne. Vid betraktandet af ett antikt konstverk — yttrade prof. Dietrichson i sin i Lördags hållna föreläsning — begär åskådaren aldrig att erhålla kännedom om konstnärens lefnadsöden och frågar knappast efter hans namn. Huru mycket man än beundrar en Mnesikles en Phidias, en Praxiteles mästerverk, så föranledes man ej af dem att i konstens intresse forska efter måstarnes öden och efter beskaffenheten af de förhållanden, i hvilka de lefvat. Orsaken dertill ligger i det förut anmärkta förhållandet, att innehållet här så fullt gått upp i formen att intet öfverskott af det förra hänvisar på något utom eller öfver verket sjeltt befintligt. Detta står der fullkomligt objektivt afslutadt, sjelftillräckligt, bildande en hel liten verld för sig. I det moderna konstverket har deremot ett nytt moment, innerlighetens moment, tillkommit. Denna innerlighet leder med nödvändighet tillbaka till en fråga efter den personlighet, ur hvars fantati konstverket upprunnit. Så kunde ätven Leonardo da Vincis Heliga Nattvard, hvilken tafla skulle utgöra föremål för föreläsarens återstående tvenne töredrag, ej fullt förstås utan att man törst gjort bekantskap med konstnärens underbart rika personlighet och hans skiftande lefnadsöden. Den tid, inom hvilken Leonardo da Vineis verksamhet faller, är sjelf en af de underbaraste i verldshistorien: den utgör en de store männens och de stora upptäckternas tid. Konstens renaissanceperiod är på samma gång reformationens och Columbi tidehvarf. De sista ruinerna af det forna byzantinska kejsar