Göteborgsposten – 17 april 1871, sida 1

dömet hade nyligen störtat samman genom Konstantinopels eröfring af Osmanerna och de landsflyktige grekerna hade spridt sig öfver hela Europa, medförande och fortplantande kärlek till konst och vetenskap. Den humanistiska bildningen utbredde sig kaneke på den religiösa känslans bekostnad, men den visade sig här mäktig at en drifkraft, som lät snillen samtidigt uppstå i mängd och gaf åt dessa snillen en markvärdigt mångsidig karakter, sådan som man hvarken förr eller se nare bevittnat. På påtvestolen män sädane som Julius IL och Leo X, på furstethronerna en kejsar Carl V, en konung Frans I, Chriatian II och vår Gustaf Wasa, inom kyrkan sådane heroer som Luther och Melancthon, på det kyrkligt-politiska området Ulrik von Hutten och Frans von Sickingen, inom konstens verld — för att blott tala om den italienska konsten -— Leonardo da Vinci, Michel Angelo och Rafael: se der ändock blott några få af de personligheter, hvilka gåfvo sin färg åt tiden! Leonardo da Vinci, den utom äktenskapet födde sonen till en italiensk adelsman i närheten af Florens, var måhända den rikast utrustade bland alla dessa af naturen gynnade personligheter. Han var snille såsom målare och ban var mer än en talang i de flesta konstens och vetenskapens öfriga grenar. När han kallades till Ludvig Storzas hof var det i egenskap af musiker: han var på en gång lutspelare och sångare. Han uppträdde här tillika såsom arkitekt och bildhuggare, och de modeller till stoder han utförde väckte samtidens beundran. Såsom vetenskapsman visade han sig stor inom, exempelvis, anatomiens och fysikens gebiet. Han kan sägas bafva uppställt Bacos af Verulam induktionslag för den empiriska forskningen ett sekei före Baco sjelf. Hans afhandling om måleriet måste betraktas som den tidens förnämsta estetiska verk. Han var en af Italiens skönaste män på sin tid, skicklig i alla idrotter; hans älskvärda egenskaper samlade öfverallt hvar han befann sig ett litet hof omkring honom, men med alla dessa fullkomligheter egde han dock tillika stora svagheter, och äfven dessa bidraga till att göra hans bild så till dragande, ty vi älska att hos menniskan äf ven fiona hvad menskligt är: svagheten. Det var under sitt vistande i Milano som Leonardo af priorn i ett derv. kloster erhöll uppdraget att i klostrets refektorium afbilda Nattvarden. I nära sexton år var han sysselsatt med detta arbete, men så framgick ock derur ett af konstens mest fulländad verk. Här blet det nyare måleriets väsende i princip genomfördt och brytningen med den gamla karakteren af denna konstart skedde här fullständigt. Taflan kan avses hafva gåt helt och hållet förlorad dels genom inverkan af tid och olyckliga yttre omständigheter, dels genom en vandalism som gifvit sig u för att vara restaureringsarbete. Men mä starens kartonger till de enskilda figurerna eller ock at hans lärjungar utförda kopior at dessa finnas ännu qvar. Med ledning af dem samt af de på retektoriiväggen ännu befintliga spår af den ursprungliga målningen, har man sökt rekonstruera kompositionen, hvilken nu är allmänt känd genom ett synnerligt väl utfördt kopparstick. Efter det Milano blifvit intaget af fransmännen begaf Leonardo sig till sin födelsestad Florens och här försiggick den bekanta täf lingsstriden med Michel Angelo. Fråga var om ett för stadens räkning utfordt måleri, tili hvilket båda såsom ämne valt ecener ur italienska krigshistorien. Priset tillerkändes Michel Angelo och missnöjd drog sig Leonardo tillbaka, men man vet att en ännu mera kompetent auktoritet än den på Florentinarnes vägnar dömande myndigheten gaf ett afgjordt företräde åt Leonardos tafla, och denna auktoritet var Rafael. Vår tid kan icke fälla någon sjelfständig dom i saken ty det förhåller sig med detta liksom med mästarens öfriga verk, hvilka alla antingen gått förlorade eller och i förderfvad skepnad kommit till oss. Af den ryttarestrid, Leonardo afbildat, finnes endast qvar en liten grupp föreställande striden om fanan, hvilken blef i sin tid aftecknad af Rubens. Men äfven såsom fragment utgör denna grupp en mästerlig komposition. I Florens fullbordades ock en annan talla, ett porträtt af den vackra guldsmedshustrun Mona Lisa. Taflan, på hvilken konstnären arbetade i fyra års tid, fiones qvar, men till en del i följd af åtskilliga tekniska egendomligheter, som Leonardo använde, har densamma vid ett senare retoncheringsföretag hlifvit