Göteborgsposten – 12 april 1871, sida 1

litiska balansens bibehållande i konungariket Sverige? Godkändes det, så underlättades derigenom en annan reform högst betydligt, för hvilken representationen lifligt intresserat sig, den nemligen rörande underdomstolarnes omgestaltning, och kunde den åstadkommas, så skulle en snabbare rätteskipnipg på landet derigenom vinnas. Men nu fanns en grupp af ledamöter i Andra kammaren som gerna såge om dervarande stads-representanters antal blefve mindre; dessa uppgå visserligen nu endast till 54, då lands ropresentanternas antal deremot är 132, men förhållandet är att här finnes tre städer som ligga under landsrätt, och om så illa skulle hända, att det oftanämnda grundlagsändringsförslaget antoges, så komme dessa tre städer i åtnjutande af representa.ionsrätt och då kunde vidare hända, säkert är det dock ej, att stadsrepresentanternas antal i Andra kammaren törökades med ytterligare — en. Medgifvas måste att de som frukta för stadsrepresentanternas supremati ha välgrundade skäl för sin vägran att bifalla konstitutionsutskottets förslag, ty man bör besinna: dessa tre städer äro Haparanda, Skellefteå och Borgholm, och det är visst icke omöjligt att de om hundra år så förökat sig, att de hvardera kunna sända en represeutant till riksdagen. Men jag vågar dock betvifla att det var tanken på dessa tre städers politiska inflytande som nu vållade förkastandet af konstitutionsutskottets förslag. Den som följer förhandlingarne i Andra kammaren med någon uppmärksamhet har sannolikt iakttagit att den gamla afundsjukan hos de egentliga allmogerepresentanterna mot stadsrepresentanterna och hvilken grundar sig på olikheten i intelligens, ingalunda har upphört med representations: förändringen. För att kunna gifva luft åt denna afundsjuka lade Andra kammarens majoritet nu ett nytt hinder för genomförande af en behöflig reform i rättsskipningen. Ea mångårig tvistefråga, ett gammalt önskningsmål, tackjernstiondens afskaffande, har nu ändtligen afgjorts. Det torde icke ofta inträffa, såsom nu var förhållandet, att regeringen, eller om man så vill finansministern, tillvitades att i den k. propositionen hatva gått för långt i ettergifter till fördel för de skattskyldiga, och ifrågasättas kan om fallet verkligen varit sädant. Statsutskottet visade sig mindre eftergifvande och dess förslag godkändes af begge kamrarne.