Göteborgsposten – 6 april 1871, sida 1

ordf. jemte hrr Lamberg och Hellstenius, åtskildes fullm:e kl. 3,4 e. m. T. f. politieborgmästaren, rådman Roy, bevistade hela sammanträdet. De offentliga föreläsningarne. Apollo da Belvedere ansågs länge för den yppersta framställning, som någonsin förefunnits, af det manliga skönhetsidealet. Sedan stoderna på Parthenon, en Theseus m. fl., blifvit framdragna i ljuset, genom lord Elgins försorg förts till England och sålunda gjorts tillgängliga för hela Europas beundrande blickar, inträdde i början af århundradet hos de egontliga konstkännarne en reaktion, som gick till en motsatt ytterlighet emot den förut herrskande, i det man ville frånkänna den belvederiska Apollobilden nästan allt estetiskt värde. I den allmänna folkopinionen qvarstår Apollo da Belvedere dock alltjemt på sin höga ståndpunkt, och redan häri ligger en anledning till att åt detta konstverk egna en särskildt uppmärksamhet. Hvarje konstverk kan emellertid betraktas antingen ur arkeologisk eller estetisk synpunkt; båda äro konsthistoriska, skilnaden är blott den att i ena fallet konstens moment, i det andra det historiska momentet företrädesvis accentueras. Det var den arkeologiska synpunkten, som prof. Dietrichson hufvudsakligen lade till grund för sin i går hållna tredje föreläsning, med afsigt att i nästföljande föredrag redogöra för detta konstverks betydelse från skönhetslärans ståndpunkt, Det var i början af 1500-talet, ungefär vid samma tid då Laokoonoch Niobegrupperna påträffades, som man i Antium (nuv. Ponto dAnzo) i det s. k. kejsare Neros palats fann ifrågavarande Apollobild. Den flyttades till Rom och erhöll sin plats i det numera med Vatikanen sammanhängande lustslottet Belvedere ( Bellevue), af hvilket konstverket erhållit sitt tilläggsnamn. Att det var guden Apollo, som statyn skulle föreställa, var tydligt af de attributer som prydde honom, men mera tvifvel kunde råda i fråga om det moment i gudens lif, hvari han skulle tänkas vara afbildad. Man stannade emellertid dervid, att det var den från sjerran slungande Apollo, som här framställdes, och när förra århundradets skarpsinnigaste kännare af antikens konst, den berömde Winckelmann, anlände till Rom och tog konstverket i betraktande, drog han så litet i betänkande att omfatta de förut gängse meningarne att hans kritik endast kom att utgöra, såsom man har kallat den, en hymne till Apollo da Belvederes ära. Enligt hans åsigt borde ingen tvekan förefinnas om att ju situationen, i hvilken guden afbildades, var den ofvannämnda och att statyn förskref sig från den antika konstens blomstringsperiod. Men man började snart blifva uppmärksam på åtskilliga omständigheter, som rubbade den gamla tron. Marmorn befanns vara romersk och hela statyen mera pretiöst, mera sliskigt utarbetad, än att en grekisk konstnär från den bästa tiden dertill skolat kunna göra sig skyldig, och dessutom visade det sig vid ett nogare aktgifvande på kroppens anatomi att ställningen omöjligen kunde vara vågskyttens, den fjerran slungande Apollos. Föreläsaren ådagalade derefter huru vetenskapen med aldrig tröttnande skarpsinnighet uppställde hypotes efter hypotes för att förklara dessa svårigheter och hvad som genast blef för densamma klart var det, att Apollo da Belvedere icke var original utan kopia af en i brons utförd staty. Men hvar fanns originalet? Man fick reda på att bland en mängd antika bronsstatyer, som funnits i paschans af Janina ego, ätven varit en som med Apollo da Belvedere egt likhet. Denna påträffades slutligen af prof. Stephani bland en turst Dolgorukis samlingar, der den efter många vandringar hamnat, och här hade man visserligen ej originalet, men en med detsamma mera öfverensstämmande kopia. Här inträffar nu det märkliga att i denna trognare kopia Apollo bär i sin utsträckta venstra hand ett skinn, en hud, och således är hela bågskyttsteorien kullstörtad. Men hvad har åter denna hud att betyda? Sagan om Marsyas låg här nära till hands, men vid en strängare granskning visar sig denna förklaringsgrund ohållbar. Den mening, som senast blifvit uppställd och till hvilken föreläsaren slöt sig, är den, att Apollo här framställes med 2ovs ogid i sin hand, att han afbildas icke såsom den fjerran slungande utan såsom den egidskakande guden. Då är den figurens ställning, som annars vore effekterad, fullt naturlig. Egiden är visserligen icke i allmänbet Apollos attribut, men i Homeri Iliad förekommer på ett ställe att Apollo, utsänd rr 4 ms om .