Göteborgsposten – 5 april 1871, sida 1

på lämpligt sätt framhålles argumentet salla staten till last. Man kan ganska lätt fatta, att hrr Dahm, Witt och Lithner egentligen tänkte på de vid statens undervisningsverk anställda lärarne, men hr Liss Olof Larsson hade endast statskassan i sigte, och det framskymtade äfven, att de skolor och de lärare hvarem här var fråga egentligen mindre komma allmogen tillgodo; således en flägt af Jaabeekianism. Hvad förslagets motståndare anförde rörande tillökningen af gamla lärare vid statens undervisningsverk, om sörslaget antogs, bemöttes icke nöjaktigt, måhända derföre att hvad derom vore att säga i alla fall icke skulle slagit an på de stupida bland motståndarne. Men otvifvelaktigt är, att till lärareskicklighet fordras både menniskokännedom och erfarenhet och att ingendera förvärfvas förrän med åren. Ingen blir en skicklig lärare derföre att han är ung; men de aldra flesta blifva skickliga lärare sedan de längre tid utöfvat sitt mödosamma kall. Kan denna skicklighet förvärfvas utan att staten derföre gör några uppoffringar — och det är ju förhållandet just vid privatskolorna — så är det ju en positiv vinst för staten att de skickligaste lärarne vid nämnde skolor kunna för statens skolor förvärfvas och till dessa medföra sin rikare erfarenhet och sin menniskokännedom. Det är i upplysningens tjenst som äfven de arbeta, och det är icke oegentligt utan fullt rättvist om de derföre få belöning af staten, för hvars högsta mål de arbetat, om än de någon tid verkat utan godtgörelse af staten. Hr Wijks motion förkastades emellertid med 72 röster mot 60. Troligen hade de som fyllde åhörareläktaren icke infunnit sig der för den nyss omnämnda frågan, utan för den näst derefter följande. Icke mindre än fyra särskilda motioner hade väckts om grundskatternas aflösning. Visserligen hade statsutskottet, på antörda skäl, hemställt att motionerna icke för närvarande må till någon riksdagens åtgärd föranleda, men ingen hade väl trott att denna tramställning utan diskussion skulle bifallas. Så skedde emellertid. Hr Jöns Pehrsson var en bland motionärerna, och skulle helt säkert icke tegat, om ej händelsen så fogat, att på hans stol var anbringadt ledig plats på grund deraf att han åtnjuter permission och vistas i hemorten. Sedan dessa motioner väcktes har frågan om indelningsverkets upphäfvande utan aflösning bringats å bane. Lyckas detta tilltag, så ligger ju nära till hands att ätven få grundskatterna upphäfda utan aflösning. Det vore ju också en ren dårskap att om det sörra går för sig, vidkännas en kontant uppoffring i det senare fallet. Troligen var det också derföre som man nu lät statsutskottets betänkande passera utan anmärkning. En annan gång torde hr Jöns Pehrsson, om lyckan gynnar egenmäktigheten nu, icke försumma att åter framkomma med sitt förslag om grundskatternas aflösning, i hvilket första momentet innehåller att det belopp stort 6,369,167 rdr 50 öre, hvartill räntan, tionden och kavalleri-vakansspanmålen beräknas, för 1872 och framgent mätte uteslutas och att en motsvarande summa beslutas utgå efter andra artikeln bevillningsförordningen och efter tazeringsvärde, lika för alla såväl jordbrukssom icke jordbruks-, stadsoch fabrikslägenheter på landet eller i stad. — Detta törslag är visserligen temligen kommunistiskt, men icke mera än det om indelningsverkets upphäfvande utan aflösning; det är i alla fall försöket som göret och hr Jöns Pehrsson är visst icke den man som tvekar att törsöka en praktisk egendomsfördelnmg på hvilken han och hans kommittenter göra vinst,